Attentaten i Gallus

Kapitel 3

Det var en halvtimme sedan kapten Fidesko lyft från ruinen och han kunde fortfarande inte se slutet på Mörka skogen. Skogen låg som ett mörkgrönt täcke som skiftade från grönsvart ända till en mossgrön nyans. Ibland blänkte det blått nedanför. Det måste vara en av de bäckar som slingrade sig genom skogen. Han hade aldrig varit inne i den utan bara flugit över. Enligt vad han hört var den risig och svårgenomtränglig. De enda som levde där var små rövare som tog alla chanser att stjäla dig ända in på benen. I alla fall vad det vad som sas. Han hade aldrig sett någon av rövarna heller. De var kanske bara en skröna.

Nu kunde han se änden av skogen långt framför sig. Vid kanten skulle den bosättning han bestämt sig för att besöka ligga. Snart såg han en samling av hus och på var sida av dem ljust grönt. Det kunde vara skog, men det var svårt att se från det här hållet. Bortanför husen fanns en gulgrön plats och vid den något stort mörkt blått. Det måste vara en sjö.

Detaljerna blev tydligare när han närmade sig och han dalade ner så han flög alldeles ovanför trädtopparna. Nu såg han att allt inte var mörkgrönt. Spretiga grenar stack upp och vissa ställen såg ut att vara målade med grått. När han passerade över en av de grå fläckarna insåg han att det var gråa träd vars döda grenar stack upp mot himlen som spretiga skelett. Han rös. Mörka skogen var obehaglig.

Han svängde av när han var nästan framme så han kom ut över den gröna skogen istället för villabebyggelsen. Han var osäker på hur slavarna skulle reagera på hans uppdykande. När han förklarat skulle de säkert vilja hjälpa till, men risken fanns att de såg honom som ett hot om han bara dök ner mitt ibland dem.

Några slavar var samlade vid kanten av sjön. Egentligen var de för många för att stå samlade på samma ställe utan överinseende, men det kunde inte spela någon roll. Hela livet hade han fått höra att slavarna var gjorda för arbete och inte hade intresse av något annat, men han fann det svårt att tro. De måste väl vilja göra något annat än arbeta.

Han saktade in så att de skulle hinna undan innan han landade. En av slavarna som hade lysande rött hår stod över en kvinnlig slav som hukade sig. Han hade nävarna knutna som han tänkte slåss, men en smalare rödhårig man drog honom därifrån. Det såg ut som om de skrek åt varandra. Till slut gick den förste mannen därifrån med kraftiga steg och nävarna fortfarande knutna. Resten av slavarna gick bort mot bosättningen och kapten Fidesko kunde äntligen landa. Innan de kommit utom synhåll vände sig den kvinnliga slaven om och tittade rakt på honom. Han väntade på skrik och upprörda röster och springande slavar men hon vände bara bort huvudet och så var de försvunna mellan husen.

* * *

Efter fyra försök hade Matilda till slut kommit till rätt bäck med sten och kunnat ta kontrollen, men när hon försökte nå den andra kontrollen hamnade hon fel igen. Det hade slutat med att hon brutit. Att ta sig tillbaka gick på första försöket. Det var mycket enklare när hon varit där innan insåg hon.

Tävlingsledningen och det andra laget var redan försvunna när hon kom tillbaka. Nästan alla i hennes lag hade också gått.

"Var har du varit?" sa Lasse som var byggd som en boxare.

Han knöt nävarna som om han tänkte slå till henne. Matilda backade.

"Jag kom fel", sa hon.

Det susade i huvudet som om en vind blåste.

Han tog ett steg närmare och nu stod hon med hälarna vid strandkanten.

"Du saboterade för laget", sa han och lutade sig över henne med nävarna fortfarande knutna och knallröd i ansiktet. Petter trängde sig emellan.