Attentaten i Gallus

Kapitel 11

Kapten Fidesko landade på ängen vid sjön. Men en mjuk duns tog Lanka mark bredvid honom.

"Det ser väldigt tomt ut", sa hon.

"Ja" sa Fidesko. "Det ser ut som om de hunnit i väg."

"I så fall är det för sent" sa Lanka. "Det troliga är att de tar in henne så fort de anlänt till fabriken."

"Hon kanske stannade kvar", sa han och började gå mot bosättningen.

Det var kyligt i luften och fukten bildade små droppar på fjädrarna. Han visste inte i vilket hus som Matilda bodde i, så de sökte genom hus efter hus. Inte en enda slav såg de till.

"De har gett sig i väg", sa Fidesko. "I nuläget kan vi inte göra något för att hjälpa henne. Har du sett var försvinnandena skett?"

Lanka skakade på huvudet. Hon såg fortfarande bekymrad ut.

"Kom", sa han, "så visar jag dig. Det är svårt att greppa när man inte sett det."

"Ett tomt hus är väl inte så mycket att se", sa hon, men hon följde med honom i alla fall.

Han svängde in på gatan där det senaste försvinnandet skett, men stannade tvärt. Det kunde inte stämma. Sist han var där hade det funnits tre hus på vänster sida och fyra på höger sida. Nu fanns det bara tre hus kvar på högersidan och Mörka skogen tog vid där det tredje husets trädgård slutade. Skogskanten var lika tjock och ogenomtränglig som den varit tidigare, men nu låg kanten närmare.

"Jag ser inget konstigt", sa Lanka medan hon såg sig omkring, "men de som inte är försvunna är ju i fabriken eller skolan så jag vet inte vad du förväntat dig att vi skulle se."

Fidesko skakade på huvudet. Förra försvinnandet hade skett natten till söndagen. Nu var det tisdag. Takten på försvinnandena måste ha ökat. I den här takten skulle hela bosättningen snart vara uppslukad av Mörka skogen.

"Det är inte bara slavar som försvinner", sa han frånvarande till Lanka som verkade otålig.

Han gick fram mot skogskanten.

"I lördags gick vägen tjugofem meter längre bort", sa han, "och det fanns ytterligare ett hus med trädgård runt på var sida. I söndags hade vänstra huset försvunnit och Mörka skogen följde tomtgränsen till det huset."

Han pekade på huset till vänster.

"Den följde sedan kanten av vägen", sa han, "och skar sedan av vägen vid trädgårdsgränsen på det hus som då låg till höger. Nu har huset till höger försvunnit och skogskanten går vid tomtgränsen för det tredje huset. Takten för försvinnandena ökar."

"Men", sa Lanka och rynkade ögonbrynen, "ligger husen inne i skogen nu?"

"Nej", sa han. "De har försvunnit helt och hållet. Det finns inte ens en träbit av husen kvar. Det är som om de aldrig existerat."

I samma stund hörde de ett knakande inifrån skogen. De stelnade till. Ett brak, ett kraschande och ut under de lägsta grenarna rullade en slav med rött hår. Han hade revor i kläderna, fläckar efter vad som såg ut som lera och små kvistar i håret. Han rullade upp på knäna och reste sig upp. Fidesko kände igen honom. Det var han som försvarat Matilda från den andre rödhåringen.

Slaven såg på dem, tvekade märkbart, såg ut som om han tänkte försvinna iväg, men rätade på sig istället och stirrade Lanka rätt in i ögonen.

"Är ni på jakt efter mig?" frågade han med något aggressiv röst.

"Borde vi vara det?" sa Lanka med höjda ögonbryn.