Attentaten i Gallus

Kapitel 10

Fidesko hade packat ner alla böckerna med gamla legender och alla historieböcker från kriget och bakåt. Efter en kort diskussion hade de kommit fram till att vad som nu hände hade sitt ursprung längre tillbaka i tiden och kriget verkade vara en bra tidpunkt att starta. Innan de var klara var festen slut där nere, men Fidesko visste att mamma stod på vakt i hallen för att fånga dem på utvägen. Han suckade samtidigt som han spände på sig fraktsäcken med böckerna.

"Gör det något om vi tar vägen genom fönstret?" frågade han.

Lanka log, öppnade fönstret och så var hon ute. Han följde tätt efter. De flög till människoborgen och landade på det öppna området innanför murarna.

"Jag måste rapportera sedan", sa Lanka när han spände av sig fraktsäcken och plockade fram böckerna.

Han nickade. Det hade varit bra om han gjort det också, men det kändes inte som han hade något ytterligare att rapportera. Översten skulle inte uppskatta om han dök upp utan något nytt. Lanka hade däremot nyheter kring attentaten. Ingredienserna i bomben och var de kunde komma från, var viktig information.

"Om du vill", sa han, "kan jag läsa igenom dem och sammanfatta innehållet för dig sedan."

Hon rätade på sig, funderade en stund och nickade sedan.

"Tack", sa hon, slog några kraftiga slag och gled sedan bort mot högkvarteret.

Fidesko såg länge efter henne. Det var rätt beslut, men han saknade henne redan. Sedan satte han sig ner och tog upp första boken. Det fick bli en läsarnatt.

* * *

Matilda var först utanför affären morgonen därpå. Den ena familjen efter den andra dök upp. De övriga stod i små klungor och pratade. Nyheten att Tommy försvunnit under natten spred sig snabbt bland bosättningens medlemmar. Matilda deltog inte i samtalet. Det var ingen som sa något till henne och själv tog hon inte heller initiativ till några samtal. Hon stod med händerna i fickorna som om hon frös. Varje gång en ny person närmade sig stod hon stelt och stirrade tills det var uppenbart att det inte var Petter den här gången heller. Barnen började ge sig av och snart stod bara de vuxna kvar. De gav sig av och snart stod hon ensam igen. Petter hade fortfarande inte kommit.

Med en suck slöt hon ögonen och föreställde sig platsen utanför fabriken. Marken försvann, vinden blåste, en lätt duns och hon var framme. Hon började bli riktigt van. Hon skyndade sig att ställa sig bredvid de andra. Hon ville inte blir bestraffad för att hon var sen i dag igen.

Hon hade väntat sig att de skulle fösts in i fabriken med en gång på samma sätt som i går, men istället fick vakterna dem att stå i prydliga rader. När de var nöjda med hur de stod ställde de sig i givakt och där stod de sedan. Tiden gick och ingen rörde sig. Det kröp i benen, men Matilda vågade inte röra sig. Hon hade elpinnarna i färskt minne.

Efter en lång stund fick hon se en formation av fåglar närmade sig. Det såg ut som när flyttfåglarna lämnade för vintern. När de kom närmare insåg hon att det inte var små fåglar utan stora fågelmänniskor som närmade sig. De landade prydligt i formation. Den främste steg fram och ställde sig framför människorna som stod i rad.

Det var en stor fågelhona med mossgröna vingar. Matilda behövde inte se övriga fågelmänniskors sätt att behandla henne för att inse att hon var den som bestämde. Vakterna tryckte ut brösten ett snäpp till.

"Är allt i ordning?" frågade hon med en hög skrikig röst.

Den mörkgrå fågelvakten gjorde honnör och ropade: