Attentaten i Gallus

Kapitel 5

Kapten Fidesko var belåten när han lyfte från bosättningen och flög mot högkvarteret för att rapportera. Han hade lyckats få till ett samtal med människorna. I alla fall med två av dem och en var ett barn och den andra var helt ny på platsen och strängt taget ingen slav. Eller var hon det? Hon hade en slavkvinnas kropp, men medvetandet var ingen slav. Var då kvinnan en slav eller inte? Det tålde att fundera på.

Han hade också lyckats ta reda på att det inte bara var slavarna som försvann. Det var hela familjer med bostad, trädgård och allt som tycktes slukas upp av skogen. Han måste kontrollera om bostäderna fanns kvar inne i skogen. Det fick han göra i eftermiddag. Nu måste han rapportera.

Överste Nialka skulle vara intresserad av att få reda på att antalet försvunna var så många fler än de vetat om. Hon måste också få reda på att försvinnandet inte verkade frivilligt. Mörka skogen hade tagit över en del av bosättningens yta. Om slavpojken talade sanning hade det varit samma sak vid alla försvinnanden. Det innebar att en hel rad med bostäder försvunnit. Han måste ta reda på om ruinerna fanns kvar inne i skogen.

De fyrkantiga husen i huvudstaden låg utspridda nedanför honom. Landningsbanorna stack fram längs sidorna i en ljusare grå färg. Inne i staden fanns inga trädgårdar som i området där mamma och pappa bodde. Här var det bara hus på hus och däremellan grusplanerna. Färgklickar visade var de utstötta vilade. Han rös. Han ville inte komma nära dem. Med nedkletade vingar, öppna sår och rödsprängda ögon halvvilade de mellan husen där vanliga gallus bodde. De kunde inte längre flyga och hade ingen chans att någonsin få ett vettigt arbete.

"Du kommer att bli utstött", hade pappa skrikit åt honom när han förbjöd honom att bli konstnär.

Fidesko rös igen. Han ville inte tänka på det utan lyfte blicken högt bort mot högkvarteret som stod mitt på torget med fontäner runtom som sprutade vatten över basen. Vattnet användes för kylning, men det var vackert i vilket fall.

Det var en strid ström av kurirer så han fick cirkla ett bra tag innan han kunde gå in för landning. Sedan fick han ställa sig i kön till översten. När han hade fått sina order hade han fått gå direkt in, men då hade han också beordrats att infinna sig. Det hade han inte nu även om han hade intressant information.

Kön rörde sig i ultrarapid och han blev trött på att stå och vänta, men till slut var han närmast dörren. Han hade sneglat efter kapten Lanka ända sedan han landat, men hon syntes inte till. Han suckade. Det var inte det att han ville träffa henne. Han undrade bara hur det gick med hennes uppdrag.

Dörren slogs upp, han reste kammen, putade ut med bröstet och gick in. Överste Nialka stod mitt i rummet med armarna korsade över bröstet. Hon verkade inte alls lika belåten som han väntat sig. Han sträckte upp sig ett snäpp till och ställde sig i givakt.

"Det gick snabbt", sa överste Nialka. "Har du redan gett upp?"

"Nej", svarade han medan hjärtat sjönk ner i magen.

Hon trodde han skulle ge upp. Det var alltid likadant. Hon hade inget förtroende för hans förmåga. Han måste kämpa i uppfartsbacke hela karriären. Det var skillnad för Lanka. Alla trodde att hon skulle klara allt. Bara för att han inte hade en familj som varit i flygvapnet i generationer innebar det inte att han inte hade förmågan som krävdes.

"Rapportera", sa översten med trött röst.

"Jag har besökt bosättning nummer femhundrasextiotre", sa han. "Det är fler slavar som försvunnit än vad som rapporterats."

Överste Nialka stod tyst medan han rabblade siffrorna om vad statistiken sa och hur många som försvunnit.

"I natt skedde ytterligare försvinnanden i bosättningen", fortsatte han. "Jag hade då möjlighet att jämföra hur där såg ut i går kväll och såg ut nu på morgonen."