Attentaten i Gallus

Kapitel 17

Fidesko skyndade sig ut från rummet och bort genom gångarna.

"Vänta", sa Lanka bakom honom.

"Vi måste skynda oss", sa han utan att vända på huvudet.

Han hade en känsla av att det var bråttom. Överste Nialka kunde när som helst ge order om att utrota motståndsrörelsen och han visste att hon var helt övertygad om att det enbart var människor som låg bakom. Hon skulle aldrig tro honom ifall han försökte övertyga henne om att skogsfolket låg bakom. Inte för att det skulle hjälpa. Då skulle hon bara beordra en total förstörelse av skogen. Precis det som skogsfolket försökte hindra. Nej, de försvunna människorna måste släppas om de fortfarande levde, attentaten måste hejdas och sedan kunde de övertyga översten om att de fått bukt med situationen.

Lanka var tyst bakom honom, men hon följde efter. Det var lätt att tappa riktningen här under marken, men han trodde de var på väg mot skogen. Gångarna hade ändrat karaktär. De var nu helt och hållet i jord med rötter som stack fram ur väggarna. Det luktade otäckt. Det kittlade i näbben av den obehagliga doften. Nu hörde han röster.

"Vad ska vi göra?" frågade Matilda.

"De får inte veta att jag kan prata", sa Tekel.

"Men då måste vi få reda på vad vi ska säga", avbröt Matilda.

Hon lät irriterad.

Fidesko satte upp handen som tecken på att Lanka skulle stanna. Sedan smög han fram och tittade försiktigt runt hörnet. Tekel satt på golvet med svansen prydligt ihoprullad medan Matilda stod framför med rynkade ögonbryn. Petter hängde vid väggen och såg ut som om han helst velat vara någon annanstans.

"Tala inte om att du känner fåglar", sa Tekel till Matilda. "Vi kan aldrig övertyga dem ifall de tror vi är kompanjoner med dem."

"Men vad ska vi övertyga dem om?" frågade Matilda. "Du talar ju inte om ett dugg mer än att det är bråttom."

"Lyssna noga", sa Tekel och Matilda satte sig på marken så att katten kom åt att viska i hennes öra.

"Är du säker på att det fungerar?" sa Matilda och reste sig igen.

"Det måste det", sa Tekel, höjde svansen och trippade vidare.

Fidesko nickade mot Lanka och de följde tyst efter. Vad som än hände ville han ha reda på det.

* * *

Matilda höll andan när de närmade sig skogsfolket. Hjärtat slog hårt i bröstet. Ju närmare de kom desto högre blev oväsendet. Skogsfolkets märkliga röster var besynnerligt höga som om de skrek. Samtidigt hördes brak som om någon slog på en dörr. När de kom runt hörnet kom de in i ett stort rum och Sticke hängde i en av skogsfolkets armar. Längs med väggen var det urgröpt stora hålor. Därinne gick flera av skogsfolket och smällde i väggarna. Det var de slagen som de hört innan. Sticke var blek och såg rädd ut. Han kastades fram och tillbaka och den som höll fast honom tjöt åt honom, men det var omöjligt att förstå vad han vrålade.

Matilda hostade. Skogsmänniskan som höll Sticke vände sig abrupt om. Det var samma person som hon pratat med tidigare. När han fick syn på henne släppte han Sticke som kröp undan, men stoppades av två stora skogsmänniskor som ställde sig på var sin sida om honom så han inte kunde komma längre.

"Han har släppt alla", sa varelsen ilsket. "Vad gör du här?"

Matilda drog ett djupt andetag. Nu gällde det. Hon fick inte misslyckas.

"Vad gör han här?" frågade varelsen och stirrade på Tekel som satt sig på golvet.

"Han är min", sa Matilda snabbt.