Attentaten i Gallus

Kapitel 4

Kapten Fidesko hade vandrat runt i bosättningen i vad som kändes som flera timmar utan att se någon annan slav än den pojke som sprungit iväg. Han började inse att det här angreppssättet nog inte skulle fungera. Alla verkade upptagna inomhus och han såg inte ens någon som tittade ut. Han var också osäker på hur han skulle hantera den felaktiga statistiken. Om den var fel hade han ingen grund att stå på. Etthundrafemtiofem bostäder med totalt fyrahundrafemtionio slavar. Han hade redan konstaterat att det bara fanns etthundrafyrtiofem bostäder i bosättningen. Han behövde veta antalet slavar också. På så sätt skulle han veta säkert om någon försvann. Han suckade. Det skulle innebära mycket arbete, men det var enda sättet att ha ordentlig koll på antalet slavar som fanns i bosättningen.

Han slog några kraftiga slag så han lyfte och flög ner till vägen som låg längst åt söder och öster. Sedan tog han fram en ny datarulle som han tagit med för sina egna anteckningar och noterade hus ett. Han smög in i trädgården utanför första huset på östra sidan och kikade in genom köksfönstret. Där satt den rödhårige slaven som varit så arg tidigare, en kvinnlig slav och två slavflickor och åt. Just när han tittade in skrattade de åt något tillsammans. Det såg så hemtrevligt ut. Det var annat än hans egen ensamma lägenhet på den ort han för tillfället var posterad vid. Fidesko suckade. Det fanns nackdelar med att jobba vid flygvapnet. Han noterade fyra slavar bredvid hus ett, gick runt hela huset och kontrollerade varje rum på nedervåningen. Sedan flög han upp till andra våningen och kontrollerade varje rum där. Det fanns bara fyra slavar i hus ett.

Därefter tog han nästa och nästa och nästa medan slavarna inomhus gjorde sig i ordning för natten och la sig att sova. Det var mörkt innan han var klar, men då hade han för varje hus noterat exakt antal slavar. Räkna ihop dem för att få det totala antalet fick bli i morgon. Belåtet lyfte han och flög iväg i natten.

* * *

Matilda vaknade morgonen därpå med en svårartad huvudvärk. Det kändes som om hon hade ett stålband som satt runt hela huvudet och sakta drogs åt. Det var skumt i rummet och först trodde hon att det fortfarande var mitt i natten, men snart insåg hon att det var dimman utanför som släckte ut alla nyanser och fick allt att se ut som om det simmade i en ljusgrå sörja.

Natten hade varit orolig. Hon hade vaknat flera gånger och hoppats att hon var hemma bara för att varje gång bli lika besviken över att vara kvar i bosättningen. Trots huvudvärken och besvikelsen stod hon inte ut med att ligga kvar utan drog på sig ett par jeans och en T-shirt.

När hon ätit sin frukost knackade det på dörren. Petter stod utanför med handen på dörrkarmen. Han lutade sig fram och tittade ingående på henne, drog lite i hästsvansen och suckade sedan.

"Du är fortfarande Matilda", sa han.

Hon orkade inte ens nicka utan backade för att släppa in honom.

"Så du kom inte hem", sa han.

Hon vände sig om och blängde på honom, men hon sa fortfarande inget. Hon gned med fingrarna i pannan.

"Är Lasse fortfarande arg?"

"Vet inte", sa Petter. "Jag har inte träffat honom än, men han lugnar sig nog."

"Tävlingen var viktig för honom", sa hon.

Petter slog sig ner på en av köksstolarna och hon hällde upp kaffe till honom.

"Ja", sa han. "Han hoppas att vi ska bli regionens lokaleramästare. Vi ligger bra till."

"Trots tävlingen i går."