Attentaten i Gallus

Kapitel 7

Kapten Fidesko frös. Fjädrarna hade inte torkat ordentligt och vinden hade börjat blåsa. Han skakade medan han försökte reda ut fjädrarna. Kapten Lanka studerade honom.

"Du behöver komma inomhus", sa hon.

"Jag tror inte slavarna släpper in mig", sa han.

"Och du kan inte flyga så långt med våta fjädrar", sa hon.

Fidesko svarade inte på det. Han började känna sig hängig. Någon mat hade han inte fått i sig sedan frukosten. Han var blöt, kall och utsliten efter kampen mot odjuret. Helst hade han velat lägga sig ner och sova, men då skulle han väl frysa ihjäl.

"Res på dig", sa Lanka och tog tag under armarna för att stötta honom.

Han vacklade upp. Det snurrade i huvudet, men med Lankas hjälp lyckades han stappla genom skogen. Hon ledde honom ut på ängen, över på andra sidan och in i östra Ljusa skogen. Han hade ingen aning om vart de var på väg, men var för trött för att fråga.

"In här", sa Lanka, öppnade en dörr och de steg in.

Det var affären insåg han när han tittat sig omkring. Lanka hjälpte honom ner bakom en av diskarna vid väggen. Det värkte i kroppen. Fjädrarna hade fortfarande något klet på sig, men han orkade inte rengöra dem. Lanka kom tillbaka med en filt som hon placerade över honom så han var inlindad med bara huvudet som stack upp. Bredvid honom ställde hon en röd skål. Hon öppnade en påse och hällde upp solrosfrön i skålen.

"Jag kommer tillbaka", sa hon. "Behöver bara träffa Sticke."

Fidesko nickade. Han böjde sig ner och pickade i sig några solrosfrön. Lanka gav honom en klapp på filten. Hon stängde dörren efter sig. Fidesko tog några solrosfrön till. De var goda.

* * *

När Matildas besvikelse lagt sig började hon fundera på vad Tekel sagt. Petter hade inte sagt något mer, utan tyst druckit sitt kaffe. Ibland tittade han på henne och såg ut som han tänkte säga något, men varje gång slöt han munnen igen och återgick till sitt kaffe.

"Vem tror du ligger bakom försvinnandena?" frågade hon.

Petter höjde blicken.

"Fågelmännen", sa han med bestämd röst som om han inte tvivlade en sekund på att han hade rätt.

"Vad skulle de vinna på det?"

"De vill knäcka oss", sa han. "Det här är bara ytterligare ett sätt."

Matilda var inte övertygad.

"Men hur får de dem att försvinna?" sa hon. "De kan inte få skogen att växa upp över en natt."

Petter ryckte på axlarna.

"Jag vet inte", sa han. "Men det här har pågått länge. Det är många som försvunnit."

"Både hus och människor", sa Matilda med eftertryck.

"Ja."

"Jag fattar inte hur du tänker", sa hon och ställde muggen med en smäll på diskbänken. "Hur kan fågelmännen få hus och människor att försvinna utan ett spår? Kan de få skogen att växa upp över en natt? Vad skulle de vinna på det? Ni sköter deras fabriker. Försvinner ni måste de göra det själva. Den enda förklaring jag kan se är att det är någon form av magi. Kan fågelmännen trolla? De enda som jag sett som kan det är ni själva."

"Vi skulle väl ändå inte trolla bort våra egna?" sa Petter med rynkade ögonbryn.

"Nej", sa hon. "Ni har inget motiv så det är kanske någon helt annan."