Attentaten i Gallus

Kapitel 16

Fidesko hade tappat riktningen efter alla svängar de gjort. Det fanns inget som talade om åt vilket håll han gick. Enligt hans mening såg varje gång likadan ut som den tidigare. Lanka hade en annan uppfattning. Hon ansåg att varje gång skiljde sig från den föregående men Fidesko var inte alls övertygad om att hon skulle hitta tillbaka samma väg. I den här delen var gångarna gjorda av packad jord. Det såg ut som om någon grävt fram dem. Det luktade illa. Fidesko nös. Det var en skarp lukt som retade hans slemhinnor. Var gång han nös vände sig Lanka om och blängde på honom. Tekel hade påstått att här fanns information, men hittills hade de inte hittat något förutom dessa evinnerliga gångar. Det hade varit bättre om de väntat på ljuset och flugit istället.

Lanka svängde in i en gång åt höger. Riktningen hade Fidesko inte en susning om. Den här gången var annorlunda. Väggarna och golven bestod av sten. Inte jord. Det här såg ut som om det var en naturlig spricka som utvidgats snarare än att den byggts från början. De passerade en gång som gick åt höger. Sprickan utvidgade sig och blev till en stor sal. Väggarna hade polerats så att de blänkte. På väggarna var målat sju scener. Varje scen var omringad av en svart ram och föreställde en ögonblicksbild av historien, men beskriven på ett sätt som han aldrig sett tidigare. Historien började i ett idylliskt landskap med skog, sjöar och land som myllrade av olika varelser som Fidesko kände igen från legenderna. Därefter blev det allt mörkare med gallus som tog makten, brände skogen och drev ner varelser i hål i marken. När människorna började strida mot gallus, jagade båda folken in rövarna i skogen. Fidesko kände sig torr i munnen. Han var inte säker på att han ville se alla scenerna, men Lanka gick vidare och som vanligt följde han efter.

Nu hade människorna blivit större än gallus. Inga andra varelser syntes. Skogen brann i bakgrunden och människorna kastade brinnande klot. I ena kanten hade ett klot landat och man såg hur det exploderade. Fidesko sprang vidare. Där var gallus större igen och man såg gallus som flög och släppte brinnande klot över skrikande människor. I den sista scenen såg man människor i kedjor och gallus tronade i mitten. Återigen stora och med kedjorna i handen. Näbbarna gapade och ögonen glittrade. Det var ingen dålig konstnär som målat det här. Ändå kände han sig sjuk. Han hade alltid gillat historia, men han var inte övertygad om att han gillade den här versionen av den. Det värsta var att han misstänkte att den låg mycket närmare det som verkligen hänt än gallus egen historia.

Lanka såg mer betänksam ut.

"Jag undrar vem som målat dessa", sa hon.

"Någon av varelserna", sa han och pekade mot första scenen.

"Jag tror inte det", sa Lanka. "Det är målat av någon som iakttar. Jag tror att det är en annan ras. Den stora frågan är vilka de var."

"Eller är", tillade Fidesko.

Han såg sig runt i grottan. Målningarna var färggranna och klara. Ändå borde de ha målats för många år sedan. Vart hade de som målat dem tagit vägen om Lanka hade rätt? Han stod på ett gungfly. Världen såg inte ut som han trott. Det här var en helt ny värld.

* * *

Matilda hade följt Petter under tystnad. De hade passerat någon slags mur med ett torn som såg ålderdomlig ut. Hon hade inte kommenterat den. Men när han lämnade vägen och gick mot ett stenröse kunde hon inte hålla tyst längre.

"Skulle du visa mig ett stenröse?" sa hon med anklagande röst.

Petter skrattade. Han verkade vara på gott humör nu. Det hade svängt så fort han insett att hon var Matilda och inte Hanna.

"Det hade inte varit mycket att visa", sa han. "Nej, det är det som finns under stenröset som jag vill visa dig. Följ mig."

Han gick före och halvkröp över stenarna. Sedan slingrade han ner fötterna mellan stenarna och försvann. Matilda närmade sig stenröset med misstänksamhet. Stenarna såg både hala och hårda ut. Hon hade aldrig varit mycket för utomhusaktiviteter, men hon ville se vad Petter hade att visa henne. Hon ville veta vad Hanna haft för sig. De delade trots allt kropp. Hannas handlingar påverkade henne. Om inte annat visade förhöret det.