Attentaten i Gallus

Kapitel 8

Fidesko hade somnat om efter att Lanka hade gett sig iväg. När han vaknade var det ljust och han hörde röster utanför affären. Rösterna var ovanliga insåg han. Den ena lät bekant. En tunn röst som påminde honom om odjuret i går. Han rös. Det var pojkens röst. En av rövarna hade Lanka sagt. Tydligen hade hon gett honom ett uppdrag. Fidesko hade inte ens trott att de existerade förrän i går. Den andra rösten lät helt annorlunda. Mjuk på något sätt, även om han inte riktigt kunde formulera på vilket sätt en röst kunde vara mjuk. Den hade även ett svagt brummande ljud som en underton. Han var övertygad om att han aldrig hört en röst som liknade den.

Rösterna försvann och han sträckte på sig. Filten vek han ihop och placerade ordentligt i högen med de andra filtarna. De sista solrosfröna åt han upp och satte tillbaka skålen på hyllan. Nu var allt återställt som det varit när han kom hit. Ett surrande hördes. Det var högt och irriterande. Han tog ett steg bakåt. Ett rassel hördes i hylla efter hylla när varorna dök upp. Det kom fram kläder, mat, godis, möbler och allt mellan himmel och jord. När allt landat försvann surrandet.

Fidesko stod med öppen näbb. Han hade vetat att de skickade ut varor till slavarna, men han skulle aldrig ha gissat att det skedde på det här viset. Om han funderat skulle han trott att de levererat dem med de vanliga fraktarna. Det var så alla andra varor forslades inom republiken. Fraktarna var starka och kunde flyga med en ansenlig last, men de kanske vägrade att flyga över Mörka skogen. Det skulle förklara varför de hittat ett annat sätt.

Utan att fundera mer på det gick han ut. Bosättningen var tom på folk. Alla slavar var iväg. Det innebar att han kunde undersöka bosättningen i lugn och ro. När de kom hem i eftermiddag skulle han leta reda på Matilda och se vad han kunde få reda på genom henne.

Han ordnade fjädrarna som torkat över natten och petade bort resterna av den otäcka smörjan. När han äntligen kände sig ren igen slog han några kraftiga slag så han lyfte över affären. Han gled fram i solskenet och gjorde en sväng över sjön som nu låg utan en krusning. Han höll sig långt ovanför sjön för säkerhets skull. Sedan svängde han in över ängen och landade vid änden av gatan. Han kände sig mycket piggare i dag.

Han lyfte och flög fram till det närmaste huset. I fönster efter fönster tittade han in för att se om han kunde upptäcka något misstänkt. Det var en smula långtråkigt, men det måste göras. Lite vårdslöst närmade han sig nästa hus. Han krockade nästan med väggen när han fick se rövarpojken från i går liggande på sängen och bredvid honom satt en orangefärgad varelse. Han lyckades flyga undan innan de hann se honom. Han kände sig oroad. Det kliade obehagligt under fjädrarna. Bekymrat fortsatte han med sin flygande inspektion, men han hittade inget mer konstigt.

* * *

Matilda skyndade sig för att komma undan den tunga vagnen som sköts mot henne. I sista stund lyckades hon hoppa in i en liten skrubb som precis rymde henne och höll andan när vagnen rullade förbi ett par centimeter från hennes skor.

"Se dig för", sa mannen som sköt den, men han lät helt likgiltig.

Matilda darrade. Det var tunga vagnar som rullades fram och tillbaka utan att hon lyckats inse varför. Ett högt brummande som fick henne att spänna hela kroppen hade gett henne en fruktansvärd huvudvärk. Av misstag kom hon med jämna mellanrum in i de delar av fabriken där väggar och tak rasat in efter ett attentat förra veckan. Mängder med fågelvakter med otäcka elpinnar patrullerade området. De flesta verkade likgiltiga inför människorna som slet med att lyfta tunga stålklot och rulla tunga vagnar, men en del av dem njöt av att ge Matilda stötar så fort hon var i närheten. Det kanske bara var som hon inbillade sig, men det kändes som om de fokuserade på henne. Ingen av de andra verkade få en bråkdel av de stötar som hon fick. En gång hade den ilskna mörkgrå fågelvakten gett henne en stöt som fått henne att ramla in i den raserade delen av fabriken. När hon mörbultad försökte ta sig upp från de nedfallna väggarna samtidigt som hon höll andan för att inte den enda kvarvarande väggen skulle falla, så hade han skrattat rått.