Attentaten i Gallus

Kapitel 13

Fidesko närmade sig högkvarteret i rask takt. Det var nästan ingen annan ute. Det var släckt i alla bostadshus. Högkvarteret lyste däremot som en fackla. Översten arbetade jämt och de som arbetade för henne var tvungna att göra detsamma. Han landade på landningsbanan utanför hennes kontor och rättade till fjädrarna. Det var ingen kö i dag och han fick komma in nästan genast. Det var bara de obligatoriska femton minuternas väntan för att han skulle förstå hur oviktig han själv var.

Det kliade under fjädrarna när han kom in, men allt var sig likt sedan sist. Kartan med stjärnorna fanns fortfarande där. Överste Nialka var lika formidabel som alltid. Ingen annan var därinne. Han ställde sig i givakt. Om Lanka redan rapporterat hans uppdrag också skulle han få en avhyvling för att slösa med överstens tid. I annat fall hade han viktig information.

"Rapportera", sa hon.

"Ett nytt försvinnande har skett", sa han. "Takten på försvinnandena har ökat markant. Det var andra natten efter det förra försvinnandet som det skedde. Det innan var en vecka tidigare."

"Det är inte bra", sa översten med rynkade ögonbryn. "Något mer?"

"Det finns inga spår efter vare sig bostäder eller slavar i Mörka skogen", sa han. "Jag har också ögonvittnesskildringar från andra slavar som var där när försvinnandet skedde."

Översten nickade som tecken på att han kunde fortsätta.

"Området täcks av tjock dimma", sa Fidesko. "Märkliga ljud hörs från dimman. Slaven som såg det hela hända berättade att när dimman till slut försvann var skogen på plats som om den alltid funnits där. Han följde efter in i skogen och såg grönfärgade varelser. Han kallade dem skogsmänniskor."

"Ligger de bakom?" frågade översten och klickade med naglarna mot skärmen.

"Slaven trodde det", sa Fidesko, "och själv är jag böjd att hålla med. Däremot vet jag ännu inte vart slavarna försvinner. Inte heller om de lever eller är döda."

Översten slutade klicka med naglarna.

"Jag vill veta det", sa hon. "Har vi möjlighet att få vår egendom tillbaka vill jag ta den. Om de redan är döda kan vi hantera de där så kallade skogsmänniskorna på ett annat sätt."

Fidesko bugade sig djupt. Han ville också få reda på om människorna överlevde, även om hans motiv antagligen inte vara detsamma som överstens. Han kände sig lättad. Han hade fortfarande ett uppdrag. Ingen kunde hindra honom att fortsätta att undersöka saken.

"En sak till", sa översten.

Fidesko rätade på sig igen och reste kammen.

"Vi förhörde en slavinna", sa översten, "från bosättningen där du utför din undersökning. Jag vill att du håller uppsikt över henne. Om du kan skaffa bevis på att hon är inblandad i attentaten väntar en saftig belöning."

"Hur ser hon ut?"

"Mörkhårig med lugg, gröna ögon, prickar i ansiktet och relativt liten för att vara slavinna", sa översten.

En rätt bra beskrivning på Matilda. Fidesko bugade sig djupt igen.

* * *

Matilda hade ägnat en stor del av morgonen till att försöka ta sig tillbaka genom att förflytta sig med tanken. När det inte gick hade hon försökt att förflytta sig mellan sovrummet och vardagsrummet med tanken. Det gick inte heller. Förflytta sig med tanken verkade alltså inte vara något som hon kunde göra i den vanliga världen. Nu gick hon fram och tillbaka mellan sovrum, kök och vardagsrum och tillbaka till sovrummet igen. Hon försökte komma på ett sätt att drömförflytta sig, men lika lite som hon kommit på hur hon skulle göra i bosättningen kom hon på hur hon skulle göra här. Det verkade som om det bara var något som hon lyckades göra utan avsikt.