Mitt liv som anka

Namnlös del

Nu sitter jag här igen, o så inspirerad av Lellemina s skapelse till MiNdBoOk.

Nemen, grabbar håller det inte på att ljusna nu?

Häromdan fick jag besök av två BaRn som jag tydligen känner. Och jäklar, de hade stil. De kunde ju klä på sig och se presentabla ut (nog för att det var trasiga jeans, men jag låter det gå för den här gången), sminka sig och locka håret.
DE ÄR 11 OCH 13 ÅR GAMLA.
När jag var 14 fick jag min första mascara liksom. Vad händer? Är det normalt? Är det sånt barn gör nuförtiden?

Jag vill inte vara sån, men jag tycker att det är lite sorgligt. Har det verkligen gått så långt? Stackars barn. Inte konstigt att min generation är helt förstörd och i princip redan är stämplad som ett misslyckande.

Fyfan vad deprimerande. Jag tycker så synd om oss. Ja, min generation alltså. Jag hatar den så in i helvete. Men det är ju ändå lite av mitt eget folk. Vad vi än gör får vi skit för det, men aldrig är det någon som tänker på vilka det var som skapade oss och uppfostrade oss. Vi föddes in i en värld som redan var förstörd, föddes med ansvaret av hela planeten på våra axlar och de klagar på att vi inte är ute och klättrar i träd som man gjorde på deras tid. Det är inte deras tid nu. Det är vår tid nu. Och vi har inget att säga till om.

Jag skulle kunna ha en hel rAnT om hur min generation är så fruktansvärt trasig, men jag låter bli.

Så kul ska vi inte ha det.

Jag har tänkt på det där med religion. Egentligen kanske man ska hålla sig borta från att snacka religion över huvud taget på internet just för att det är som att be om att få skit över sig. Bättre att hålla tyst.

Fan. Jag kan ju inte snacka om något längre. Internet är rätt trasigt det med. Allt är trasigt. Vi bara låtsas att vi kan hålla ihop det och ler som om allt bara är ett enda stort spel. Fast det är väl det det är.

Kanske ska jag gå och lägga mig. Sitta här och vara fejk-deep lönar sig knappt.

Gonatt.