Mitt liv som anka

Bättre otur nästa misslyckande

Ankan stirrar på klockan.
23:59. Fan också. Hon suckar. Ännu en dag har passerat. Ännu en dag närmare studenten, närmare...livet. Deklarationer, villa, jobbintervjuer och stela telefonsamtal. Begravningar och storhandlande på Ica. Måste putsa fönstren. Måste besiktiga bilen. Måste ringa chefen. Måste klara den här veckan. Bara den här veckan.
Det där riktiga livet som alla snackar om. "Vad ska du göra sen då?". Ja, om jag ändå visste det.

"Det var ett tag sedan."
Det säger jag tamigfan hela jävla tiden.
"Hej mamma, det var ett tag sedan."
"Tjena mina vänner, det var ett tag sedan."
"Ja, jag vet att det var ett tag sedan."
"Det var ett tag sedan vi hittade på något tillsammans."
"Nej, det var nog ett tag sedan jag gjorde det."
"Det var ett tag sedan allt det där, men jag minns det fortfarande."
Det känns dumt att jag har lagt märke till en sån enkel sak. Men det är sant. Det var ett tag sedan jag skrev här. Men det är kul, befriande till och med. Jag får känna min fjorton igen. Och jag vet inte om det är något bra, men här hyllar vi eskapism i alla dess former.

"escapism."
Förbannat bra låt.
Nu tror jag att jag låter edgy igen, men man kan tyckta att den är bra utan att bli stämplad "edgy" och "fake-deep". Jag tror det.

Jag är 18.
18 är kul. 18 är kul, ungar. Det är kul att vara rädd. Det är kul att gå ensam på nattklubb och alltid kolla sig över axeln. Det är kul att dricka sig full. Snubbla i trappan. "Nej, mamma jag är inte full. Jag mår bra." Det är kul att se ful ut i sin studentmössa. Det är kul att ta körkort. "Har du läst på om trafikreglerna nu?" Jag nickar. "Jepp, det har jag." Jag har inte läst på. Jag har inte läst ett jota. Fan också. Det är kul att ha fel. Det är kul att F:a prov. "Men du klarade dig väl iallafall?" "Ja, det gjorde jag." Nej. Nej, jag klarade mig banne mig inte. Det är kul att vara stark. Inte gråta nu, för i helvete. Jag får fan inte börja gråta nu. Det är kul att vara 18.
Det är kul att vara 18.
Jag är 18.

Det är vackert väder.
Jag minns skämten som alla vuxna drog när man var barn. "Fint väder vi har idag." sa de alltid för att bryta tystnaden. Småprat kallade de det. Och sedan kunde alla relatera. "Ja, men det är ju så man bryter isen." "Inte en jävel bryr sig om vädret." tänkte jag då. Kanske utan svordomen dock. Jag jobbade på ett ålderdomshem förra året. En av de boende frågade mig när jag dammade fönstret: "Vad är det för väder idag?" Jag stirrade på de stängda persiennerna. Hon skulle inte gå ut den dagen. Hon skulle inte få uppleva vädret, oavsett hur fint det var. Varför ville hon veta? "Jo, det är fint," svarade jag. "Det regnade i morse men nu skiner solen." Hon blundade. "Bra," svarade hon. "Bra."

Varför blev hon så tråkig?
Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Saker och ting förändras, antar jag. Men jag kan se det från den ljusa sidan. Jag är mer poetisk nu, äldre. Kanske har min humor bara ändrats. Som sagt, jag vet helt enkelt inte. Det är mycket jag inte vet. Trots att jag är naturare. Fan vad jag hatar Natur. Jag är estet. Estet-humanist. Även om jag försöker intala mig något annat är det vad jag är.

Det har gått ett år.
Ja, det har det. Men det är alltid lika kul att dyka upp igen och se hur livet har förändrats på Wattpad. Jag kommer hit nästan varje dag, precis som när jag var fjorton, trots att jag inte publicerar så mycket längre. Det är kul att skriva för sig själv och hålla sig uppdaterad. Jag hoppas att ni har haft ett bra år och jag ser fram emot att försöka publicera mer det kommande året. Men just nu, just nu är det trevligt att vara tillbaka.

Nostalgi är banne mig fantastiskt ändå.
Ankan tittar upp från mobilen. Solen skiner där ute. Hon nickar för sig själv och ler. Hon bestämmer sig för att gå ut en stund. Det är ju trots allt vackert väder. Bäst att uppleva det, medans man fortfarande kan.
Så hon gör det.