I Was Never Insane

Alternativ Kapitel 2

♱Isolering♱

Jag gjorde det?? Jag?
"Gjorde... gjorde jag det?" fick jag fram.
Jag var helt vimmelkantig. Jag skulle aldrig skada mina vänner!

Doktorer tvättade mina sår. En svidande känsla kröp igenom kroppen men jag orkade inte reagera.

Jag satt ihopkrupen på en stol framför en poliskonstapel.
"Nå Maera. Skulle du kunna vara snäll och berätta ur din synvinkel?"

Jag stirrade tomt framför mig. Polisen fann mig skyldig och trodde jag var galen. Så nu var vi påväg till en psykolog.

Psykologen fann mig galen. Nu behövde de bara tillåtelse från mina föräldrar att skicka mig till ALMH för att få hjälp. ALMH står för Aurora Lake's Mental Hospital.

Mina föräldrar godkände. De godkände. Jag ska till ett mentalsjukhus! Hur kan de tro att jag är mentalt sjuk?? Hur kunde dem??

♦︎❦♦︎

"Hej Maera! Jag heter Dr. Claire Turner och jag kommer att vara din psykolog här på ALMH," hälsade en kvinna i medelåldern på mig men en glad och glättig ton.
Senaste timmarna som hade flutit förbi kunde jag bara pussla ihop som olika fragment.
Jag svarade inte utan såg bara på henne. Hon såg snäll ut antar jag. Men det var en alldeles för glad aura runt henne som störde mig. Hon behandlade mig som ett barn med funktionsnedsättningar.
"Åh kom igen. Jag bits inte," skrattade Dr. Turner.
Mm. Säkert. Jag gillade fortfarande inte henne.
"Så vad sägs som att börja med en gång så har vi det överstökat."
Jag fortsatte att tiga. Förstod hon inte hur den här dagen har varit för mig?? Jag upptäckte nyss att jag försökt döda mina vänner!! Men men... det var inte mitt fel... Jag sov. Jag gick i sömnen....
Dr. Turner förde mig mot ett litet vitt rum med en soffa i mitten och en stol framför. Bakom stolen fanns ett träfärgat skrivbord. Rakt fram fanns ett par stora skjutbara glasdörrar.
"Lägg dig i soffan är du snäll lilla vän," bad Dr. Turner.
Motvilligt gick jag fram till soffan och la mig på den. Dr. Turner satte sig i den matchande snurrstolen av läder och tog fram några lappar med massa bläckstänk på.
"Nå Maera. Berätta vad du ser."
"Jag har redan gått igenom den här sortens behandling idag Claire," sa jag neutralt.
Dr. Turner suckade.
"Jag vet det Maera men jag har tyvärr ingen data från ditt tidigare besök."
"Så. Var snäll och berätta vad du ser."
Jag såg irriterat på bläckstänket.
"Jag ser en fågel."
Dr. Turner bytte bild.
"En fjäril."
"Eh. Europa?"
"Um. Ett moln. Asså Claire, det här är meningslöst..."
Dr. Turner knep ihop läpparna. Klart irriterad över min attityd. Men jag orkade seriöst inte hantera allt det här. Jag ville bara försvinna ner genom jorden. Jag kunde fortfarande inte fatta att det var jag som gjorde det. Lexa och Chloe hade följt med Piper, Cindy och mina föräldrar till sjukhuset. Doktorer hade plåstrat om mig med men såg vakandes på mig. Jag hade trotts allt försökt mörda mina vänner.
Men det jag inte förstod var, vart i hela världen hade jag fått kniven ifrån? Det går inte ihop. Jag hade aldrig sett den förut i hela mitt liv och den var i min dröm. För jag vet att det var en dröm. Inga spår av en seriemördare.
Men polisen var lite misstänksam mot min kompisar också. För kniven hade försvunnit under tiden de kom.
"Men lilla vän, här på ALMH vill vi bara att våra patienter får den hjälp de behöver. Det är bara en bild kvar," sa Dr. Turner.
Jag grimaserade åt smärtan i sidan där kniven hade suttit. Varför högg jag mig själv?
Frågor virvlade runt i huvudet och det var helt enkelt för mycket för mig just nu.
Dr. Turner visade mig en sista bilden. Jag såg trött på den.
"Den ser ut som stänk av färg... Röd färg faktiskt. Men det ser nog du också... Det ser ut som... Blod. Det ser ut som blod från mina vänner. Från mig...." började jag långsamt.
Ju längre jag pratade desto mer panik fick jag. Allt vällde ur mig precis som Niagara.
"För tydligen försökte jag döda mina vänner i natt, men de är mina vänner och jag älskar dem för det så jag förstår verkligen inte varför! Varför gjorde jag det Claire?? Varför? Varför skadade jag mig själv? Det var en dröm! Allt var en fucking dröm! Hur kan det ha hänt i verkligheten också?? Jag förstår inget! Förklara för mig snälla! Är jag galen? Alla säger det? Men jag har varit mentalt stabil hela mitt liv. Jag har bra betyg, snälla föräldrar, vänner, jag är inte mobbad, mina lärare gillar mig, jag har... Jag har drömmar som jag vill uppnå. Jag vill inte tillbringa år här, det förstör mitt liv. Jag får inte tillgänglighet för att plugga, det är bara att sitta här inspärrad! För det är det ALMH är eller hur? Ett mentalsjukhus med högsta säkerhet? Jo då, jag har hört ryktena om ALMH. Jag är inte efterbliven om du tror det Claire. Så, nu vet du hela min jävla dag. Är vi klara nu så att ni kan sätta mig i någon jävla cell??"
Jag tog ett djupt andetag och försökte lugna mer mig. Hjärtat pulserade hårt och snabbt. Men det var skönt på något sätt. Att berätta för någon. Dr. Turner kanske inte var det optimala valet av lyssnare men hon fick duga för tillfället.
Apropå Dr. Turner så såg hon medlidsamt på mig.
'Fy fan för dig, ta dig i arslet och stick till Satan!' ville jag säga till Dr. Turner.
Hon var så motbjudande. Jag känner igen falska känslor när jag ser dem. Och Dr. Turner förstod mig inte alls. Men vem skulle göra det?
"Jag förstår att det är mycket för dig lilla vän men vi kommer att hjälpa dig få alla svaren här på ALMH."
"Sluta kalla mig det! Jag heter inte "Lilla vän"! Lär dig mitt namn. Det är Maera. M.A.E.R.A. Är det så svårt??"
"Okej Maera. Ta det lite lugnt nu. Djupa andetag. Du borde få i dig något och sen sova. Kom," sa Dr. Turner.
Motvillig gjorde jag som hon sa. Dr. Turner gjorde en gest åt mig att följa med henne.
Hon förde mig till en matsal som var belyst av solens starka strålar. Vad var klockan egentligen? Jag såg mig omkring för att ser om det fanns en klocka på väggen. Som tur var hade de en. Men vem har inte en klocka? Tiden är viktigt för oss människor. Vi ser tiden på ett annorlunda sätt än andra djur. Vilket är lite lustigt. Tiden är något dyrbart som inte kan ersättas. För varje sekund, minut eller timme försvinner tid från vår livslängd. Det är märkligt ändå.
Hur som helst var klockan 15. Det vill säga att jag inte hade ätit sedan igår kväll. Inte för ens nu upptäckte jag hur hungrig jag var.
Dr. Turner började rota omkring i skåp och lådor.
"Det blir köttbullar och potatismos idag. Det var det som var den dagliga maträtten för alla patienter."
Jag hummade till svar. Dr. Turner förberedde maten och gav mig. Jag åt under tystad. Dr. Turner hade hyfs nog att inte försöka inleda ett samtal med mig. Iallafall inte efter mitt lilla utbrott. När jag var klar förde Dr. Turner mig till ett rum. Tja det såg mer ut som en cell för att vara ärlig. Det var ett ganska litet vitt rum med tjocka väggar täckta av ljuddämpare. I hörnet fanns det en säng med vitt överkast och ett nattduksbord. Annars fanns det ingen annat i rummet.
"Se så, du kan vila här," sa Dr. Turner.
Jag gick misstänksamt in och ställde mig. Det underliga var att jag inte hade sett några andra "patienter" här. Eller anda ljudsäkra rum/celler.
"Vi ses imorgon Maera. Jag kommer och hämtar upp dig," log Dr. Turner.
Jag nickade långsamt och Dr. Turner stängde dörren bakom mig. Ett klick hördes och jag var fast.
Hur hamnade jag i den här smeten? Långt ifrån hemma och allt är bara en enda röra.
Kroppen blev tyngre och tyngre. Jag släpade mig bort till sängen och lyfte på täcket. Trött tog jag av mig mina skor och kröp ner i sängen. Även om det lyste starkt i rummet var jag riktigt trött och somnade...