I Was Never Insane

Alternativ Kapitel 3

✶EEG✶

Dr. Turner sa att hon skulle hämta upp mig idag men det har hon inte gjort.

Dr. Turner har fortfarande inte hälsar på. Jag börjar få det riktigt tråkigt här. Är det natt eller dag?

Jag tror inte hon kommer. Jag kommer få vittra sönder här i all min ensamhet. Jag är inte galen. Jag är oskyldig!

♦︎❦♦︎

Dr. Turner kom aldrig. Jag vet inte hur lång tid det har gått. Hon har glömt mig. Resten av personalen har glömt mig. Ibland skickades det in mat igenom en mekanisk lucka. På så sätt hade jag ett hum och vilken tid på dygnet det var.
Fy fan vad ensam jag är.
Det är fan du som satt dig under här!
Men det är inte mitt fel!
Fast jo! Du försökte mörda dina vänner. Mörda dem! Inse fakta.
Men... Men jag gjorde det inte... Inte med flit.
Inte med flit? Hur man man göra ett mordförsök men inte med flit? Vi är verkligen galna.
Mm. Jag pratar med mig själv. Vi börjar iallafall bli galna.
Jag dunkade huvudet i väggen.
"Sluta. Prata. Med. Dig. Själv. Maera. Motbevisa. De. Andra. Inte. Galen. Inte. Galen."
Jag tog ett djupt andetag.
"Okej. Det är okej. Jag är lugn och sansad."
"Är du inte alls."
"Jo! Håll käften!"
"Du pratar med dig själv. Du är allt ifrån lugnt och sansad."
"Jag sa håll käft!!!"
Jag tog ett djupt andetag och höll andan. Plötsligt hördes ett klick och jag vände skrämt på huvudet. Jag satt ihopkrupen i fosterställning i ett utav hörnen längst bort från dörren. Den öppnades sakta och en grå vägg bemötte mig. Äntligen någon annan färg än vitt och mina gamla unkna kläder! Tre personer strömmade in i min cell. Två utrustade i svarta kläder och skyddsutrustning och en i en vit labbrock. De två svartklädda männen stegade fram till mig och drog upp mig på fötter.
"Vart för ni mig??" utropade jag i falsett.
"Maera Sicaria?" frågade den vitklädda kvinnan med allvarlig röst.
Jag nickade sakta.
"Du behöver inte vara rädd. Vi ska bara göra några tester på dig."
"Vad då för tester?" frågade jag misstänksamt.
De svartklädda männen höll fortfarande i mig. Jag försökte slita mig loss men de höll fast mig i ett järngrepp.
"Det behöver du inte bekymra dig om det. Jag och de andra doktorerna tar han om dina tester och resultat," sa kvinnan.
Jag ogillade det här starkt. Jag litade inte alls på kvinnan framför mig. Speciellt inte när vakterna höll fast mig.
Kvinnan var runt 30 år och hade ljusbrunt hår uppsatt i en stram knut. Hon bar glasögon och hade allvarliga drag.
"Så det här kommer bli mycket lättare för både mig och dig om du följer med frivilligt."
Hennes sätt att prata på var liksom lite släpigt men hade ändå en "jag vet allt och inte du" ton i sig. Som en doktor. Hon pratade ganska hårt med mig men ändå som om jag inte kunde förstå. Jag hatade det. Jag hatade den här doktorn precis lika mycket som Dr. Turner.
Vakterna började släpa med mig ut men jag stretade emot genom att sparka och sprattla vilt. Det tjänade inget till. De var två och mycket starkare än mig.
Vakterna följde doktorn till ett stort labb. ALMH var större än jag trott. Mentalsjukhuset såg precis ut som ett vanligt sjukhus på både in och utsidan. Mer avlångt än högt. Men stort var det. Man lurades av utsidan. Vad jag hade uppfattat fanns patienter i högra och en bit mitten delen av byggnaden, psykologernas kontor och rum var i resten av mittenpartiet och i några rum i västra flygeln utgjorde labbet. Det var dit vi skulle nu. Vi passerade många vita dörrar. Några av metall andra av trä. De av metall var närmast min cell. På de dörrarna fanns den en smal springa av starkt glas som man kunde se in igenom. I en av cellerna stirrade ett par isblå ögon tillbaka på mig. Jag ryggade tillbaka men vi passerade snabbt den dörren.
När vi var framme vid västra flygeln blockerade en stor tjock metallfärgad dörr vägen för oss. Doktorn vars namn jag inte visste tog upp ett passerkort och drog magnetremsan mot en kortläsare som satt på sidan av dörren. Den blinkade till och en röd lampa slocknade samtidigt som en grön tändes. Doktorn stoppade ner kortet och satte sin tumme mot en slät lutande platta under kortläsaren. Tumavtrycket skannades och ett litet ljud hördes. Efter det tog doktorn av sig sina glasögon och satte dem vid en grej ovanför kortläsaren. Förmodligen en näthinnescanner.
ALMH's säkerhet var på topp.
Dörren gled tyst åt sidan och visade en ny gång. Vi gick in genom dörren och den svängde igen bakom oss. Tre klick hördes och den var låst.
Doktorn slängde ett ögonkast på mig och jag hann uppfatta hennes namn på en lite bricka hon bar på bröstet. Alma Cronini.
Vakterna puttade mig framåt och in i ett nytt rum. Rummet var helt vitt det med med många apparater som jag inte hade någon aning om vad det gjorde.
"Du kan sätta dig i stolen där," sa Dr. Cronini och gjorde en gest mot en läderklädd stor som såg ut som de hos tandläkare.
Mina vakter släppte mig och jag gick motvilligt mot stolen. Dr. Cronini tog upp en apparat som såg ut som en EEG läsare. Jag ryggade när hon förde den kalla metallbågen mot min panna. EEG läsaren var format precis så att den passade runt huvudet och lämnade ett mellanrum på främre sidan av huvudet på cirka tre centimeter. På pannan fästes ett flertal elektrodsensorer. Dr. Cronini tryckte på en knapp som satt vid min tinning och EEG läsaren sattes på.