I Was Never Insane

Alternativ Kapitel 13

ᏱHämnderskanᏱ

Jake mötte mig i dörröppningen och såg på brasan bakom mig. Mina händer var dränkta i blod och bensin. Ett förvridet flin klistrat på läpparna och galna uppspärrade ögon.
"Jag ser att du har haft kul. Men kom, nu måste vi sticka!" sa han och tog tag i min arm.
"Vänta," sa jag.
"Vi måste lämna ett meddelande..."
Jake suckade tungt och följde efter mig ner igen. Jag var inte längre rädd för källaren.
Alla Jakes offer saknade ögon. Jag såg det nu väldigt tydligt när ljuset var tillbaka.
"Jag ser att du har en öga för ögon," skämtade jag torrt och klev på en ögonglob.
Jake grinade.
"Ögon har en speciell plats hos mitt hjärta Honey. Utan dem skulle jag inte ha hamnat här och träffat dig."
Jag sneglade på honom. Adrenalinet hade lagt sig men allt blod som täckte golvet triggade det igen. Det låg och lurade under huden. Som statisk elektricitet.
Vi klev in i vår gamla cell. Den enda som inte hade några spår av blod. Jag la huvudet på sned och doppade två fingrar i en av blodpölarna. Effektivt började jag arbeta och beskådade sedan nöjt resultatet. En gråtande fallen ängel och ett meddelande.
Jag var aldrig galen och kommer aldrig bli.
Vi gick ut igen och passerade ännu en gång liken och de tomma cellerna. Men i den sista cellen såg jag något och vände på huvudet. På slafen satt en vitklädd flicka med långt svart rufsigt hår och långa ögonfransar. Hon satt med sidan mot oss och knäna tryckta mot bröstet. Hon såg upp på oss med vackra safirblåa ögon. Jag såg ingen rädsla i dem. Ingen galenskap. Bara tomhet. Flickan tog sig ner från slafen och svävade emot oss. Svävade.
"Serenity. Serenity Blake, trevligt att träffas," log hon.
Jag och Jake såg på varandra. Serenity var nog inte en dag över 8.
"Hej..." började jag.
"Ta mig med er."
"Öh..."
"Snälla snälla snäll, jag har inga andra," bad hon och såg på oss med sina stora blå ögon.
Jag gav Jake en bedjande blick och han suckade. Jake tog Serenity i sin famn och strök henne över kinden.
"Bäst för dig att du inte ställer till det för oss. Eller sinkar oss."
Serenity började skratta. Det var den klaraste skrattet jag någonsin hört.
"Ingen fara."
Hon släppte Jake och började sväva bredvid oss.
"Åh Gud. Hon kommer bli vår död," sa jag och log.
"Förmodligen," sa Jake och tog min hand.
"Men nu, nu måste vi sticka. Vart ska vi härnäst?"
Jag flinade och började skratta.
"Till stället där allting startade. Jag vill se hur de har hanterat allt det här."
Jake nickade och flinade han med.
"Så dina föräldrar?" frågade Serenity och log.

♦︎❦♦︎

Cindy, Lexa, Piper och Chloe visste inte vad som väntade dem. De visste inte vem som förföljde dem.
Just nu satt de fyra bästa vännerna i Cindys sovrum och pratade om allt möjligt. Tja, allt som 17 åriga tjejer kan tänkas prata om en ljummen höstdag nu i oktober månad. Avundas skulle kanske en vanlig person göra om de var i tonåren. Men inte nu. Inte efter allt det här. Inte den som sökte hämnd.
Med inget ont anande fortsatte tjejerna att prata om killar utan att veta att en fara närmade sig. En fara som hörde vartenda ord som uttalades.
"Fast asså du och Jason är såååå gulliga ihop," sa Lexa och såg på Cindy.
Hon rodnade svagt och såg ut genom fönstret. Hon undgick faran som lurade där utanför och såg tillbaka på sina kompisar.
"Fast Chloe och Hannah då? Snacka om goals."
"Gay goals," skrattade Piper.
Chloe blossade upp som ett fyrtorn på natten och slog Cindy med en kudde.
"Håll käft..."
De anade inte vad som väntade dem. De anade inte att faran var så när. Så nära som vid det öppna fönstret. Det började blåsa upp där ute och flickorna såg äntligen mot hämnderskan som satt i fönsterkarmen med ett nonchalant uttryck.
"Hej guys, trevligt att träffas igen. Det var ett tag sen eller hur? Fyra månader give or take?"
"Mare!" utropade Lexa.
Jag flinade och hoppade ner från fönstret, in i det välbekanta sovrummet.
"Det är synd att ni inte haft mage nog att hälsa på mig alla dessa veckor," sa jag och klickade med tungan.
"Ut från mitt rum," sa Cindy.
"Så du har fått en pojkvän?" sa jag.
"Och du."
Jag vände mig mot Chloe.
"Jag misstänkte väl att du var gay. Inte direkt någon överraskning."
Piper blängde på mig.
"Vad vill du? Räcker det inte med att dina päron är döda och dina syskon försvunna?"
"Åh. Det är mycket som hänt på sista tiden. Berätta vad ni vet," sa jag och satte mig ner på Cindys säng.
"Jag ringer polisen."
Jag log.
"Det är nog inte nödvändigt."
Jag knäckte fingrarna och såg på mina ex-vänner.
"Så, berätta för Miss Salvatori vad ni vet."
"Vänta, Salvatori??" ekade alla.
Jag flinade.
"Tycker ni att jag ska byta namn helt till Salvatori eller bara lägga till det namnet?"
"Öhh... Va??"
"Glöm det, gör som jag säger god damnit."
"Vi vet att du hamnade på ALMH och att du dödade alla där. Dina päron blev mördade av någon och nu har dina syskon försvunnit. Nöjd nu Massmördare?" fräste Lexa och höjde på ögonbrynet.
"Så ni vet inte vem som mördade mina föräldrar?" frågade jag roat och höjde på ögonbrynet åt smeknamnet.
"Nej," suckade hon.
"Vet du det?" undrade Chloe.
"Ja."
"Varför har du inte sagt något?"
"Hallå. Jag är efterlyst i hela landet. Jag tänker inte vandra in på stationen med händerna i handklovar frivilligt för att sona det brottet. De är inte värda det," muttrade jag.
Alla backade undan från mig.
"Du måste skämta..." mumlade Piper.
Jag grinade stort och reste på mig.
"Jag presenterade mig nog inte riktgt. Maera Valeria Salvatori Sicaria. Varför jag är här? För att hämnas."
Jag drog upp en M92 Beretta och visade den för mina ex-vänner.
"Det här kommer göra väldigt väldigt ont. Så ingen fara," sa jag och log.
En kråka kraxade utanför fönstret och landade. Den såg på mig med sina två olikfärgade ögon. Jake var också Abnormal. Det var därför han var i den lägsta våningen. Men han visste det inte själv. Inte för ens nu. Hans medvetande kunde hoppa in i djurs kroppar och styra dem.
Jag höjde pistolen och....
Pang.