I Was Never Insane

Alternativ Kapitel 7

♝Gerardo Calarook♝

Tre veckor hade gått sen att Jake hade nämnt att jag är en "Abnormal". Vad skulle det betyda??
Jag hade försökt lära känna min cellkamrat men han stötte bort mig hela tiden. Speciellt när jag kallade honom Jake. Han blev jättearg när jag sa det. En gång hade han faktiskt måttat ett slag mot mig.
Jag satt och petade i den smaklösa sörjan som jag tror skulle föreställa någon underlig mutation av gröt. Jake hade redan ätit upp den och skålen stod nu tom framför honom.
Jag såg på honom och suckade tungt.
"Kan du snälla berätta något om dig? Bara något litet," bad jag.
Jake sneglade bort mot mig med sina unika ögon med ett uttråkat uttryck.
"Nej. Hur många gånger måste jag säga det för att du ska få in det i din tröga lilla hjärna??"
Jag bet mig i läppen.
"Om du berättar något om dig så berätta jag något om mig. Rättvist."
Jake fnös.
"Och vad får dig att tro att jag vill lära känna dig Kanin? Vi är cellkamrater, inget annat. Jag är galen. Du är galen. Det är allt vi behöver veta."
Jag suckade igen och makade mig närmare honom.
"Maera Valeria Sicaria. Smeknamn: Mare. Jag är 17 år och A elev. Mitt drömjobb är... Politiker. Intressen är teckna, sjunga och dansa. Jag gillar färgerna turkos och lila. Jag hade en hund som hette Karamell. Favvorätt är nog tacos men favoritefterrätt är glass. Glass i alla former och smaker. Man kan inte tacka nej till det."
"Glass?" ekade Jake misstroget.
"Ja. Glass är det bästa som finns!" log jag.
"Glass... Jag minns inte vad det är. Kan du förklara?"
Jag tappade hakan och stirrade på honom.
"Du vet inte...? Glass min vän är fantastiskt. Det kan vara isglass, gräddglass eller mjukglass. Isglass är fryst vätska med olika smaker av frukt eller cola. Gräddglass är gjort på bland annat grädde som man gör på namnet. Den kommer i alla möjliga smaker, frukt, bär, choklad, vanilj, polkagris, lakrits, ja allt! Men mjukglass Jake, den är så krämig och smakar underbart av vanilj! Någon gång måste du testa!"
Jag insåg inte mitt misstag för ens efteråt. Jag stålsatte mig men ingenting hände.
"Ska du inte bli arg?"
"Va?" sa han oförstående.
"Förstod du vad jag kallade dig?"
Jake rynkade pannan.
"Jake. Jag sa Jake och du blev inte arg på mig," sa jag försiktigt.
Jake stelnade till och såg på mig. Våra ögon möttes och för en gångs skull kändes det som om vi hade kontakt.
"Säg det igen..." viskade han.
Jag rynkade pannan.
"Jake."
"Igen."
"Jake."
"Igen."
"Jake."
Ett bubblande skratt slapp ur honom. Jag stirrade förvånat på honom.
"Vad är det som så roligt Jake??"
Jake reste på sig och drog upp mig till stående. Det som förvånade mig härnäst var att han kramade mig!
"Jake vad i...." började jag.
"Tack Maera," mumlade han.
"Åh. Ehm... Varsågod..."

♦︎❦♦︎

Jag ville inte erkänna det men sakta så började jag falla för Jake. Jag vet inte hur men det bara hände.
Jake är galen. Tja, det är ju därför han är här. Men sanningen är att när han inte är galen så är han jättesnäll. Snällare än någon annan människa har varit mot mig. Och det är skrämmande. Tänk om Jake och resten här inte är de galna. Tänk om vi förnuftiga är galna. Nej. Så kan jag inte säga längre. Jag är inte längre en av de. Jag är galen. Men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte hjälpa allt som händer i mina drömmar. Det är inte mitt fel.
Jag måste kunna kontrollera den. Jag har redan försökt mörda Jake mer än en gång, mina vänner, ja till och med mig själv.
Kanske nyckel är att bli "galen". Men man kan inte bar bli galen över en natt. Eller?
"Jake?"
"Hmm...?"
"Abnormal..."
Jake sneglade på mig från sin sida av cellen. Mitt hjärta hoppade till lite extra.
"Vad är en Abnormal?"
"Jag vet inte. Jag har nog bara inbillat mig..." började Jake.
"Men jag är medveten om det också...." mumlade jag.
Ett hysterisk skratt ekade i källaren.
Jag och Jake såg upp mot tjejen som satt i cellen mittemot oss. Hon hade hasat sig till glaset och stirrade galet på oss.
"Abnormal. Jag hörde mitt kall."
Tjejen flinade med sina gula äckliga tänder. Antar att hon inte hade accepterat de antal hygienartiklar som hade erbjudits.
"Jacob du vet mycket väl att Maera är ett levande vapen. Det vet de också."
Jake knep ihop läpparna.
"Vad är det hon pratar om?" frågade jag misstänksamt.
"Du är ett vapen flicka lilla. Kan du kontrollera dina drömma kan du göra vad som helst! Vet du vad ALMH står för?"
"Aurora Lake Mental Hospital..." sa jag dröjande.
"Hah!"
Jag hoppade till.
"Fel!! ALMH: Abnormal Living Being Mental Hospital."
"Borde det inte bli ALBMH?" sa jag.
Kvinnan himlade med ögonen.
"Vart har du fått höra det här ifrån Mafalda?" frågade Jake misstroget.
"Calarook," sa Mafalda belåtet.
"Calarook?" ekade jag.
Jake suckade.
"Ja. Gerardo Calarook. Ägare av ALMH."
Jag kvävde ett skrattanfall.
"Gerardo??"
Jake grimaserade.
"Ja. Gerardo."
"Som sagt. Calarook kallade det här för Abnormal Living Being Mental Hospital. Han sa det personligen till mig," sa Mafalda med gnistrande ögon.
"Varför skulle han kalla det det?" undrade jag med en rynka i pannan.
"Det här är inte bara ett mentalsjukhus. Utan även ett forskningslabb. Han experimenterar på några av patienterna. Han kallar de för Abnormala."
"Hur kan du veta allt det här?" frågade Jake.
"Han berättade allt för mig. När han experimenterade på mig."
Jag fick stora ögon.
"Är du som jag?? Abnormal?"
"Nja. Annorlunda föredrar jag att kalla det," sa Mafalda.
Jag såg henne mycket tydligare nu. Hennes hår var stripigt och smutsblont. Eller så var det att hon inte hade tvättat håret på x antal månader.
Ögonen var ljusbruna och galna. Den galna glimten alla verkade ha utom jag. Hon var väldigt mager och spinkig. Men hon var kanske 25 år give or take.
"Så det är hans fel allihopa."
"Vad menar du med det?" frågade jag.
"Att jag är såhär! Jag var aldrig galen! Inte tills han gjorde... ja du får nog snart reda på det när Calarook får nys om dina muterade gener," skrattade Mafalda.
"Vad tänker han göra med mig?" frågade jag och började få en svag panik som låg och lurade vid ytan.
Mafalda flinade och visade tänderna.
"Fråga Charlie."
Hennes blick riktades åt sidan. Jag och Jake såg mot cellen bredvid Mafalda. Killen Charlie var tydligen instängd där. Han syntes inte.
"Juste han är lite apatisk eller som jag säger, efterbliven."
"Det är inte snällt att kalla någon efterbliven," muttrade jag.
"Hah. Det är också Calarook's fel," fnös Mafalda.
"Att han är apatisk?"
"Att han är efterbliven."
"Vad gjorde han?"
Ett gnissel hördes. Ett flin spred sig över Mafaldas ansikte.
"Du får svaret nu."