I Was Never Insane

Alternativ Kapitel 11

𑁍Det roliga börjar... NU!𑁍

Klockan var 23:45 fredagen den 13:de oktober. Jag och Jake hade planerat allt noga. Eller egentligen inte noga. Det var mer för att sätta skräck i alla här. Jag flinade åt tanken. Äntligen skulle jag få min hämnd.
Jake sträckte på sig och gäspade.
"Kan du trolla fram några roliga vapen?"
"Det är inte att trolla Jake," suckade jag.
"Jaha whatever."
Jag skakade lätt på huvudet och blundade.
Inte långt efter skramlade det till och skönheten själv låg på golvet. En Cal 45, en vacker gyllene Desert Eagle, en magnifik MSSR Rifle, ett flertal blanda knivar och tillsist rep.
Ja, vi planerade att hänga några. Döm oss inte.
Jag plockade upp Cal 45:an och osäkrade den.
"Okej då Kanin, få se om du kan få ut oss här ifrån," sa Jake.
"Kalla mig inte Kanin!"
Jake skrattade lite och hängde kryskyttegeväret över ryggen.
"Nej. Du är väl mer som en Lejoninna nu," mumlade han och planterade en varsam kyss på min pannan.
Jag bet mig i läppen och slöt ögonen. Ett klick hördes och jag sköt försiktigt upp dörren. Vi klev ut ur cellen och jag gick direkt till Charlie Smiths cell och satte mynningen av pistolen vid ett av hålen i glasväggen.
"Jag tycker synd om dig Charlie. Det Gerardo gjorde om dig, oss, ska han sona för. Men vi kan börja med att göra slut på ditt lidande."
Pang.
Charlies kropp föll ihop på stengolvet. Blod sipprade ut från såret i hans huvud och tomma ögon stirrade tillbaka på mig.
"Åh jösses. Vem kunde ana att ni skulle starta upploppet här," skrattade Mafalda.
Jag sänkte sakta pistolen och lät allt sjunka in. Jag hade precis avslutat en människas liv. Och jag älskade det. Adrenalinet började rusa igenom min kropp när jag såg på det som nyss var en levande varelse.
Men jag skonade honom faktiskt. För jag kände medlidande för honom. Det var rena rama motsatsen för det jag kände för resten här.
"Maera, öppna resten av cellerna här," sa Jake.
Jag nickade och åtta dörrar flög upp på vid gavel. Jake gick in i en av de närmaste och drog ut en kvinnan med slitet ljusbrunt hår och trasiga kläder.
"Du har ingen aning om hur mycket hon stör mig med sitt ideliga sjungande hela tiden," muttrade han och tryckte ner henne mot marken.
Han tryckte hårdhänt ner två fingrar mot kvinnans ena öga och lirkade in de innanför hennes ögonglob. Hennes skrik var gälla och höga. De ekade i källaren och förvreds till ännu mer kusliga än innan. De återstående patienterna smög ut från sina celler för att se vad som försiggick och stirrade på synen av den sprattlande kvinnan under Jake. Han funderade en stund men ryckte snabbt åt och kvinnans ögonglob lossades från senor och muskler som de att fast i. Hon skrek och skrek och skrek. Det blev nästan outhärdligt att höra hennes förtvivlan. Blod rann ner från det nu tomma hålet. Jake kastade ögat mot mig och jag fångade det med en hand. Senor och muskler hängde och dinglade som flöjtspel i vinden, fäst i kvinnans mjuka sfär. Irisen var nötbruna och stirrade på mig. Jag fnös och mosade den mellan tumme och pekfinger. Jag grep tag i Mafalda och ryckte upp henne på fötter.
"Du är som jag. Jag ska överväga att låta dig leva."
Mafalda fnös med lät mig släpa med henne fram till Jake som vid det här laget hade slitit loss kvinnans andra öga. Hon grät.
"Åh. Gråt inte Ada. Eye for an eye, eller hur?"
Jag lät det tunga metallredskapet dunsa ner i marken bredvid Jake. Han såg oförstående ner på den och sedan upp på mig.
"Det är mer rättvis som du tar hennes tunga och inte ögon. Hon kan fortfarande sjunga, inte sant?" sa jag.
Jake började flina och synade tongue tearern som jag drömt fram.
"Jag går i förväg älskling. Jag litar på att du kan ta hand om de här kräken. Men för Guds skull, glöm inte att stänga av strömmen."
"Lita på mig min vackra Lejoninna," flinade Jake och höjde sin Desert Eagle för att skuta de andra i benet så att de inte skulle kunna förfölja mig och Mafalda.
Jag ignorerade alla konstiga blickar från patienterna i cellerna på de två övre våningarna utan stormade bara förbi dem med Mafalda i släptåg. Där uppe fanns det många anställda till skillnad från de tidigare gångerna jag varit när uppe. Vilket var ganska förvånande eftersom det var mitt i natten. Men jag antar att även ett mentalsjukhus behöver de som jobbar natt.
Mafalda grabbade tag i en av läkarna och drog henne till sig.
"Vad gör du??" fräste jag.
"Hon är galen. Hon har lyckats bryta sig ut och hon är efter er. Ni måste ringa polisen pronto!" sa hon med gäll röst.
"Mafald för i helvetet," svor jag.
Den kvinnliga läkaren såg förskräckt på mig och skulle just börja skrika när jag lät ett av de vassa knivbladen skära i hennes hals. Blod sprutade och stänkte ner både mig och Mafalda. Jag drog med mig förrädaren och läkaren in i ett tomt rum. Jag släppte kvinnan och lät henne ligga och förblöda på golvet.
"Du ska få ångra det här," morrade jag och satte på kranen.
Mafalda log socker sött och höll upp en skalpell.
"Vill du veta på vilket sorts sätt jag är annorlunda lilla Maera?"
Jag rynkade pannan och bet mig i läppen.
"Jag har en exceptionell förmåga att förenas med saker."
Jag fnös och lossade ett skott som begravde sig i hennes övre lår.
"Jag har inte tid att lyssna på dig och dina fånigheter."
Mafalda föll ihop på golvet och tappade skalpellen som gled iväg över det blanka golvet. Jag drog upp henne i nacken och tryckte ner hennes ansiktet i de nu vattenfyllda tvätthornet. Mafalda började vrida och vända på sig för att komma loss men jag var mycket starkare. Efter en liten stund drog jag upp henne igen och hon kippade efter luft.
"Bråka aldrig med mig lilla stumpan," sa jag och körde ner hennes huvud igen.
Vi håll på så ett bra tag tills jag gav upp och lät henne drunkna där i vasken.
Jag vände hennes döda kropp ryggen och aktade mig för att kliva i den döda kvinnans klibbiga blod. Ljuset i taket flimmrade till och slocknade helt. Jag flinade sadistiskt och öppnade dörren. Nu börjar det roliga.