I Was Never Insane

Alternativ Kapitel 9

༺Vill du bli min?༻

Det kändes som om mitt öga skulle explodera. Mina nerver skrek av smärta. Jag kände, kände, att något rörde vid hjärnan. Min hals brände efter mina skrik.
"SNÄLLA SLUTA!! SLUTA!! AHHH. SLUTA!!!"
Gerardo förblev tyst och rörde på ishackan. Ett smärtsamt skrik föll ur min mun. Döda mig. Snälla, bara döda mig. Här och nu.
"Döda mig Gerardo. Döda mig," viskade jag.
"Snart där Maera," mumlade han.
Jag vet inte vad han gjorde men något var det iallafall. Något som gjorde att jag brast. Något i mig brast.

♦︎❦♦︎

Jag var förlamad. Kunde inte röra en enda lem. Gerardo hade pressat en trepan mot min tinning. Jag kunde inte skrika eller göra något. Bara ligga där, helt hjälplös. Igen. Blod rann ner från ögonen. Som om jag grät rubinrött blod. Det fick mig att tänka på en gammal dikt jag läst någonstans.

Body of Water.
Breath of Air.
Life's spirit in despair.
Emotions of Fire.
Will of Earth.
But tears of blood where death brings birth.

Allt i mig skrek. Allt. Varje cell och nerv. Ända in i benmärgen.

♦︎❦♦︎

Gerardo satte en handduk mot partiet där trepanen hade gått igenom.
"Du var jätteduktig Maera," log han.
"Du är mig allt exceptionell. Ett liknande fall har aldrig inträffat! Men jag har inte alla provet jag behöver... Men ingen fara. Du får vila lite nu."
Jag kunde fortfarande inte röra mig. Inte tack vare remmarna som höll fast mig. Det var något Gerardo hade gjort. Något med min hjärna. Det skrämde mig.
Kommer jag vara förlamad resten av mitt liv??
Sluta oroa dig så mycket.
Han klippte av nerver i min hjärna! Utan bedövning!
Äh. Det är inte över än så sluta tycka synd om dig själv.
Va?? Han hackade sig in i min hjärna! Borrade i den! Vad är det för fel på dig??
På oss menar du.
Du är inte jag.
Jag är i ditt huvud. En del av ditt medvetande. Så jo, vi är samma person.
Fuck off.
Gerardo lossade på banden och bar upp mig med en hand bakom ryggen och en under knävecken.
"Jag gillar dig verkligen Maera. Låt inte min syn angående dig ändras."
Jag lyckades få mina blodgråtna ögon att se på monstret som höll mig så varsamt i sin famn. Jag hatade honom. Jag hatade honom av hela mitt hjärta. Istället för smärta och rädsla bubblade en het ilska i mig som en vulkan. En vulkan som just vaknat och ligger och lurpassar. Bara väntar på rätt tillfälle att eruptionera.
Gerardo bar mig tillbaka till mig cell i källaren. Han var en rätt okänslig man för att ha sagt att jag var "duktig". Om jag hade en människa, eller ett djur, som experiment skulle jag behandla dem väl. Inte skeppa av de i källaren. Men jag antar att Gerardo Calarook inte har samma åsikt och syn på saker som jag.
Gerardo la mig på slafen i cellen och överlät mig till Jake.
När självaste djävulen hade tågat ut ur källaren rusade Jake fram till mig och såg oroligt ner på den orörliga kropp jag nu var.
"Maera, vad gjorde han mot dig??"
Jag ansträngde varje muskel i kroppen för att vrida på huvudet så att jag kunde möta hans ögon.
"Han ska få igen för det här."
Jake la en hand på min hand.
"Vad gjorde han?"
"Han ska dö. Han ska få sona för det han gjort."
"Maera snälla säg vad han gjorde."
Mina läppar lyckades formas till en flin.
"Alla ska dö. Alla. Vill du hjälpa mig Jake?"
Jake såg outgrundligt på mig med flinade sen.
"På ett villkor."
"Och vad må det vara?"
Jake böjde sig ner och kysste mig försiktigt. Mina ögon vidgades. Jake grinade glatt.
"Att du blir min."
Jag var i chocktillstånd. Inte nog med att huvudet värkte som om en spisplatta konstant var tryckt mot den men Jake bad mig att bli hans flickvän??? Jag svalde och såg på honom. Hur jag än vände och vred på det hela kunde jag helt enkelt inte säga nej till honom.
"Okej. Men bara om du blir min också."

♦︎❦♦︎

~•Jacob•~

Maeras blick var tom när Calarook lämnade henne här. Hon rörde knappt på sig men ändå lyckades hon prata. När hon talade så hade hennes tonlägen en läskig biklang. Hon var seriös när hon menade att hon skulle döda alla. Frågan var bara hur och när. Om hon kunde styra över sin... förmåga... skulle hon kunna få oss ut härifrån. Bara begränsningarna i hennes fantasi skulle kunna stoppa oss.
Jag såg ner på henne där hon nu låg. Ögonen var slutna och hon såg så fridfull ut. Jag önskar att hon kunde se på mig igen. Jag önskar att jag misstog mig när jag såg hennes blå ögon se upp på mig. Jag önskar att det jag såg inte var Glimten. För om hon hade den hade hon verkligen gått sönder. Hon hade blivit som jag. Något hon inte var från början. En del av det här var mitt fel. Och jag avskydde det för att vara ärlig. Var mina känslor för Maera på riktigt? Inte vet jag. Jag har aldrig upplevt kärlek förut. Jag har suttit här sedan.... Sedan.... Jag minns inte ens det!
Försiktigt lyckades jag lägga mig på den smala slafen tillsammans med Maera. Tvekandes la jag armarna om henne och slöt ögonen.

♦︎❦♦︎

"Jacob..."
Jag vred på mig och öppnade ögonen. Tillbaka stirrade ett par ljusblå som nästan lös i mörkret. De glimmade. Glimmade av fascination. Men även det jag hade hoppades på att jag inbillat mig.
Maera log när hon mötte min blick och höll upp något i luften. Hennes hand var sluten om en Desert Eagle. Fråga inte hur jag visste sånt. Jag hade en lite... annorlunda hobby som 9 åring.
"Vart fick du..." började jag och la handen mot den kalla metallen.
Maeras ögon lös av iver.
"Jag tror jag kan kontrollera den nu."
"Dina drömmar?"
Hon nickade och såg allvarligt på mig.
"Ge mig några dagar och vi är fria."
Vi såg på varandra. Båda hade en hand på skönheten till pistol. Ingen kommer kunna stoppa oss.