I Was Never Insane

Alternativ Kaptel 4

✿Cellkamraten✿

Källaren. Jag var livrädd för källaren. De gav mig alltid en känsla av något som klibbade sig fast i hjärtat och vägrade släppa. För att inte tala om alla ohyra som kunde finnas där nere.
Med darrande ben började jag gå ner för den sista trappan. Längst ner fanns det en ljusgrå dörr med en kortläsare. En av vakterna drog sitt passerkort och en klick hördes. Dörren svängde upp och den andre vakten knuffade hårdhänt in mig. Innanför var det mörkt. En svag lampa flimmrade i taket. Men hjälp av dess ljus kunde jag urskilja glasväggar på båda sidorna med hål i. De första var tomma men längre in satt det patienter på slafar som var fästa i stenväggen. Alla stirrade stint på mig och gav mig kalla kårar. De var så himla obehagligt alltihopa. Vi kom fram till en till dörr med ännu en kortläsare. Fast denna hade även något som läste av handleden. Hade vakterna något slags ID-chip i handlederna?
Dörren öppnades och här var gången mycket längre och full med fler människor. Alla hade den där galna glimten i ögat. Vi kom fram till en sista dörr. Den som var mest säkrad. Kortläsare, chip och fingeravtryck. Bakom den sista dörren fanns det bara tio celler med skottsäkert glas varav tre var tomma. Fem på vardera sida. I en av de som var på höger sida stod en blond tjej och stirrade på mig. En annan patient satt på golvet och nynnade högt. Den bredvid skrattade hysterisk när vi gick förbi. Vakterna manade på mig att gå längst in i korridoren och stannade vid en av de sista cellerna.
Framför mig såg jag en kille i min ålder som slaggade på fängelseslafen med armarna bakom huvudet och slutna ögon. En av vakterna slog till glaset och en dovt klonk hördes. Killen reagerade inte men jag kunde se att hans ögonlock rörde lite på sig. Den andre vakten skakade uppgivet på huvudet och satte handleden mot en scanner som satt på ena sidan av cellen. Han sköt dörren åt sidan och jag kastades in i cellen. Ett klick hördes och dörren låstes bakom mig. Jag såg efter dem när de gick iväg. Well I guess that was my only chance to escape. Great.
"Gröngöling."
Killen i cellen hade satt sig upp och såg ointresserat på mig.
Han hade mörkt spretigt hår och mycket underliga ögon. Heterokromi för att vara exakt. Ena ögat var djupblått med en violett aura. Det andra var smaragdgrönt med gyllenfärgade stänk. Men de hade den där glimten. Den galna glimten som fick mig att rysa av obehag.
"Är det för oförskämt att fråga efter namn?" hånade han
Han hade faktiskt en ganska trevlig röst. Inte så speciellt galen. Men elak.
"Inte alls," svarade jag.
"Okej. Vad heter du då?" fnös han
"Maera. Maera Sicaria"
"Åh vänta. Jag har hört talas om dig," sa killen roat.
"Vad trevligt då. Eller vänta va?? Hur kunde du...."
"Vakterna har skvaller också," sa han och viftade bort det.
Jag suckade
"Okej, vad heter du då? Vad jag har fått veta är att du heter Salvatori i efternamn. Har jag rätt?"
"Ja fel har du ju inte. Jacob. Jacob Salvatori, till din tjänst," sa han och sänkte lätt huvudet med ett flin på läpparna.
"Du ser inte ut att höra hemma här gröngöling."
"Det gör jag inte heller," muttrade jag och såg mig omkring.
Tja, det var inte så mycket att se direkt. Gråa tråkiga stenväggar med skrovlig yta. En toa. En gammal smutsig motbjudande toa. Fy fan.
Det sista som fanns var slafen som Jacob satt på med benen i kors. En slaf. En. Det betydde att vi antingen var tvungna att dela eller en skulle få sova på golvet. Jag hade några onda aningar om vem det skulle vara.
Jag såg tillbaka på Jacobs fascinerande och vackra ögon. Det var jag tvungen att ge honom. De var några av de vackraste ögonen jag någonsin sätt.
Jacobs mun formades till ett flin igen. Gör han inget annat än att flina??
"Nå Sicaria, berätta vad du gjorde för att hamna på det här hemtrevliga fängelset."
"ALMH är inget fängelse," sa jag.
"Så gott som," fnös han.
"Har du sätt säkerheten på det här stället??"
Jag nickade och lutade mig mot väggen.
"Jag vill helst inte tala om det...." mumlade jag tyst som svar på hans tidigare fråga.
"Men snälla. Vi alla här är lite galna. En aning mentalt sjuk måste du ju vara. Berätta. Jag dömer inte," sa Jacob.
Jag tvekade lite. Jag kände inte den här killen. Han var störd i huvudet. Men.... jag kände ändå att jag ville berätta. Eller ville och ville. Mer kände att jag var tvungen.
"Okej.... Jag försökte mörda mina vänner."
Jacob började skratta.
"Men sluta! Det är inte kul!"
Han fortsatte skratta.
"Jag tycker faktiskt att det är väldigt kul Sicaria. Du ser inte ut som en lönnmördare. Mer som en liten rädd kanin."
"Kanin??? Jag ser inte ut som en kanin!!"
"Men du lyckades inte?" hånade Jacob.
"Nej!" fräste jag.
"Jag gjorde det inte med mening."
Jacob började frusta igen.
"Så du säger att du gjorde ett mordförsök på dina vänner men du menade det inte? Snacka om knäpp i bollen."
"Jag sov," fräste jag fientligt.
Jacob höll upp händerna i luften.
"Okej okej. Ta det lugnt lilla Kanin."
"Jag är ingen kanin!!"
"Om du säger det så."
Jag fnös. Han störde mig så himla mycket.
"Varför är du här då Salvatori?"
"Du kommer förmodligen inte vilja vistas i samma byggnad som mig om du visste," sa Jacob bittert.
"Du är skyldig mig det. Jag berättade varför jag är här. Din tur."
"Okej Sicaria. Du tog det väldigt kortfattat så jag gör samma sak. Jag försökte mörda mina vänner. Men till skillnad från dig Kanin, så lyckades jag."
"V va....?" fick jag fram.
Jacobs läppar formades till ett sadistiskt grin.
"Du hörde rätt Kanin. Jag dödade min egna vänner."
Jag såg misstroget på honom. Han hade väl inte...?
"Men nu tror jag att du kan behöva lite sömn."
Jag bet mig i läppen och kände plötsligt hur trött jag faktiskt var.
"Okej då. Men det är bäst för dig att du inte försöker dig på något," sa jag vasst.
Jag satte mig ner på golvet i ett hörn med en tung suck.
"Vad gör du på golvet?" frågade Jacob.
"Sover. Eller försökte iallafall," muttrade jag.
"Är det inte mer bekvämt att sova på slafen?"
"Men den sover väl du på?"
Jacob suckade.
"Du. Bara för att jag är lite mentalt sjuk betyder det inte att jag inte kan vara en gentleman."
Jag såg på honom med en rynka i pannan.
"Är du säker...? Jag menar golvet är ganska hårt..."
Jacob fnös.
"Tror du inte jag vet det Kanin? Men det är din första dag här nere i Bipolära Anstalten för Sinnessjuka så att skrämma upp dig kanske inte är det optimala."
"O okej... Tack Jacob..."
Jag reste mig från golvet och tassade försiktigt fram till slafen. Den var inte direkt ren men det tror jag inte var Jacobs fel för han såg ganska prydlig ut. Svart t-shirt och svarta ripped jeans. Visserligen stod håret åt flera håll men det såg ändå snyggt ut.
"Förresten... Vilket datum är det idag?"
"Öh... Jag vet inte... Jag tappade räkningen någonstans vid 2009..."
"2009?? Hur länge har du varit här egentligen??"
"Jag vet inte... Men sov nu Sicaria!"
"Jaja. Jag ska försöka..."
Jag la mig tillrätta på den smutsiga slafen, puffade upp den platta kudden så gott som möjligt och drog till sist den tunna täcket över min kropp. Jag slöt ögonen men hur trött jag än var kunde jag inte somna så jag öppnade ögonen så pass att jag kunde snegla på Jacob som satt lutad mot väggen. Han verkade inte göra några försök att ge sig på mig. Bra.