16 | Veckans snackis

38 2 3
                                    

När jag vaknar är det första jag ser ett rufsigt, ljuslila hårsvall. Det luktar gott.

Någonstans under tiden vi sovit har Celine hamnat med ryggen mot min bröstkorg. Min arm ligger runt hennes midja och håller hennes nätta, lilla kropp tätt intill. Hon känns mjuk och varm mot mig.

När jag börjar sträcka lite på mig drar hon min arm hårdare kring sig så att den för hennes kropp ännu tätare intill min överkropp. Det är rätt gulligt.

Det är tur hon sover för annars hade hon nog inte gjort så där, tänker jag för mig själv. Jag fasar en aning för när hon kommer att vakna och antagligen armbåga mig i magen eller något. Trots det kan jag inte hindra leendet och vilar min haka och mun mot hennes bakhuvud.

Jag undrar vad klockan är. Den var närmare fem när vi somnade. Nu skiner solen utanför fönstren och det hörs slammer nerifrån köket så jag förstår att åtminstone en person är uppe. Säkert Katia. Hon var ju inte vaken med de andra av oss inatt.

Min mobil är fortfarande avstängd och ligger i cabbens handskfack. Celine har sin på vad jag vet och jag inser plötsligt att ingen verkar sakna henne. Åtminstone har jag inte märkt av några oroliga sms eller samtal. Jag vill så gärna fråga, men inte heller vara för påstridig och lägga mig i.

Visst hade vi ett speciellt moment inatt, men jag är inte helt säker på vad det betyder. Om det är okej att fråga något så personligt. Hittills har hon bara delat med sig saker av sig självt, när hon själv vill.

Hon är som en nöt jag inte kan knäcka.

Eller nej. Hon är en mussla. Med en pärla i. En som jag bara får se glittra när hon tillåter det.

När blev du en poet Charlie? Bra fråga.

Jag försöker komma på hur jag ska väcka Celine utan att hon kommer att bli arg. Det går inte så bra. Sanningen är att jag helst vill ligga kvar och mysa. Vilket är ett dåligt val av många anledningar.

1. Det är Celine.

2. Celine som hatar mig (typ)

3. Nina är-

Mitt hjärta stannar. Nina! Jag har inte tänkt ens en sekund på henne sedan hon ringde mig och avslöjade mitt och Celines gömställe under bordet igår kväll. Och som jag sedan inte ringde tillbaka.

Nina. Min så kallade flickvän. Som jag helt klart inte saknar.

Fan.

Det värsta är att det inte ens känns jobbigt när jag inser det. Jag saknar henne inte.

Och hon saknar definitivt inte mig, tänker jag när jag minns hennes röst skrika i luren om en jävla väska. Jag himlar med ögonen för mig själv. Hon saknar bara mina pengar. Jag är förmodligen hennes sugar daddy eller något.

Det gör ont – dock inte av hjärtekross, snarare av insikten och sveket. Min egen dumhet. Jag förstår inte ens varför vi är tillsammans.

Jag vet att göra slut över sms är bland det fulaste man kan göra, ringa är typ okej, men helst av allt ska man göra det ansikte mot ansikte.

Jag vill bara bli av med det så fort som möjligt men Ninas ansikte är mer än 100 mil bort. Och jag har stängt av min mobil för att inte bli spårad.
Kan jag skicka ett brev? Ett vykort?

Kära Nina. Jag gör slut. Hälsningar Charlie.

Låter som i lågstadiet när man skickade "vill du bli ihop"-lappar till sin crush med JA, NEJ och KANSKE-rutor som sedan crushen skulle kryssa i. Sedan skickade man en lapp när man ville göra slut och that's it.

En spegel av blodWhere stories live. Discover now