8 | Törnrosa och den bitchiga chauffören

1.2K 71 54
                                    

Jag sitter i mörkret. Var någonstans har jag inte någon som helst aning om. Ögonen har börjat vänja sig vid den dunkla, näst intill kolsvarta omgivningen, men det är fortfarande så svart att det är små suddiga, blåa fläckar i mitt synfält.

Jag tycker mig höra små andetag bredvid mig men jag kan inte se något, eller någon. Om det överhuvudtaget finns en öppning till omgivningen, utrymmet eller vad jag nu befinner mig i, så är det inte tänt eller soligt utanför – jag märker inte av några springor som läcker in något ljus. Det är bara helt mörkt. Becksvart.

Jag vrider lite försiktigt på huvudet, men vågar fortfarande inte andas. Jag har ryggen mot en sträv vägg och mina skoklädda fötter stöter emot en annan, men det är inte mycket plats, jag kan inte sträcka ut benen ordentligt mellan väggarna, utan tvingas ha de böjda.

Jag hör plötsligt de där små andetagen bredvid mig igen och min puls höjs ofrivilligt. De – eller snarare personen som äger dem – verkar vara precis lika uppjagad som jag över omgivningen, eller kanske över någonting annat, det är svårt att veta. Gömmer vi oss för något? Någon?

Kanske gömmer vi oss för varandra?

Jag sträcker försiktigt ut ena armen och-

"AJ! Vad fan gör du!?"

Jag vaknar av det ilskna tjutet och slår hastigt upp ögonlocken. Ser mig yrvaket omkring. Jag är i en bil, i Cabben för att vara exakt. Det är mörkt utanför och på den upplysta vägen syns inte en enda bil i sikte, varken framför på vägen eller åt mötande håll.

Jag vrider förvirrat på huvudet mot förarsätet och möter med sömndruckna ögon en allt annat än road Celine.

Just ja, hon ja. Hon är min chaufför. Min extremt ilskna och bitchiga chaufför.

Jag rätar lite på mig i passagerarsätet och höjer på ögonbrynen åt henne.

"Har jag gjort något?" frågar jag med hes röst. Det är bäst att fråga. Emellanåt behöver jag inte ens göra något speciellt, bara befinna mig i hennes närhet för att hon irriterat ska snörpa på munnen och be mig att hålla käften.

Celine fnyser till och himlar med ögonen åt min fråga.

"Du kan inte vara seriös", mumlar hon, egentligen för sig själv, men jag hör gott och väl. Jag rynkar på ögonbrynen.

"Vadå?" frågar jag, fortfarande med alldeles hes röst efter tuppluren.

"Vadå 'vadå'!" utbrister hon irriterat. "Törnrosa, du slog för fan till mig i sömnen!"

Jaha ja, det förklarar ju ditt pissiga humör...

"Ojdå", mumlar jag. Verkar som att jag inte var så försiktig med att sträcka ut armen i det där rummet ändå. De klaustrofobiska känslorna från drömmen återvänder och jag ryser till.

"Är det allt du har att säga?" Jag vänder blicken mot Celine igen som ilsket växlar fram och tillbaka med ögonen mellan mig och vägen. "Ojdå", upprepar hon sarkastiskt med tillgjort mörk röst.

Sådär låter jag faktiskt inte, har jag lust att säga, men håller tyst istället.

Jag suckar och gnuggar sömnen ur ögonen med knogarna, innan jag sträcker mig efter påsen med vingummin som ligger i baksätet. Jag öppnar den med ett litet ryck och sträcker sedan ut påsen över växellådan åt henne med ena handen.

"Förlåt Cell, det var inte meningen att slå till dig i sömnen", säger jag snällt med ett litet leende. Celine ser först på mig och sedan på påsen med vingummin. Hon tvekar ett par sekunder, sedan stoppar hon slutligen ner ena handen i påsen och fiskar upp ett rött vingummi. Hon tuggar långsamt och en verbal tystnad lägger sig mellan oss. Det är bara Cabbens motor som spinner i mörkret.

En spegel av blodDär berättelser lever. Upptäck nu