En spegel av blod

13 | Nattliga spioner

Jag står i familjen Rosenbergs badrum i endast ett par blårutiga pyjamasbyxor och borstar tänderna med en ny tandborste med gult skaft som jag har fått av Katia och Herman.

Min blick sveper över de vita, kaklade väggarna, toalettsitsen i ljust trä, handfatets kvadratiska form och spegelns minst ett dussin små vita tandkrämsfläckar. Mina ögon letar efter något oroväckande, något utstickande. De snokar – utan att jag ens har bett dem att göra det.

Någonstans har jag hört att en persons alla hemligheter göms i dess badrumsskåp. Antagligen bara något slags ordspråk. Det skulle kännas väldigt ohövligt att titta, men samtidigt lockar det. Det här kan vara mina föräldrar – min familj. Är det någon som ska snoka så är det ju jag. Det är det ju.

Utan någon vidare eftertanke öppnar jag badrumsskåpen. Ett efter ett. Synar innehållet – de olika förpackningarna och flaskorna. Solskyddskräm, alsolsprit, tandtråd, acetonfri nagellacksborttagning, linsvätska, nattkräm, ansiktsskrubb, munskölj, idominsalva, raklödder, plåster, tamponger, bindor, sminkborttagning, deodoranter, bomullsrondeller...

Jag hejdar mig när jag håller locket till tvättkorgen i handen. Där går gränsen. Jag letar inte igenom min-kanske-biologiska-familjs smutstvätt.

Skulle jag verkligen leta igenom mina föräldrars grejer hemma på det här sättet? Med en sådan girighet och iver?

Vem vet. I nuläget kanske det hade varit lika intressant. Lika främmande.

Imorgon ska jag och Celine åka med familjen Rosenberg till Älvsbyns polisstation. Antagligen ta massa prover och göra en massa tester. Något jag både fasar och vill.

Jag vill inte vara han som blev försvunnen och funnen. Jag har redan en familj. Ett liv. Men så nu kanske min verklighet plötsligt visar sig vara en annan. Det känns konstigt i magen av tanken på att det här kan vara min familj. På riktigt. Genom blod.

Jag vet inte ens om jag vill att det ska vara det. Samtidigt, ifall detta inte är min familj, vem är då Hugo? Finns det då en tredje vandrande klon av mig och Adrian någonstans därute?

Eller så är Hugo död. Huden på mina armar knottrar sig när jag tänker på det.

Jag är precis klar med tandborstningen när det knackar på badrumsdörren. Jag suckar tungt.

"Vem?" frågar jag och sköljer av tandborsten.

"Den vackraste, mest sexiga och intelligenta kvinnan som någonsin vandrat-"

"Vill du bli insläppt eller inte?" avbryter jag.

"Det är Celine", hörs det genast.

Jag himlar med ögonen och släpper in henne. Hon är barfota och har på sig sin stora Nirvana-t-shirt, vilken täcker den övre halvan av hennes nakna lår. Hennes hår som fortfarande är fuktigt hänger i små lila lockar över hennes axlar. Hon lirkar av en hårsnodd från handleden med tänderna och samlar genast ihop håret i en slarvig knut.

"Skulle det där vara sexigt?" frågar jag skeptiskt, även om min blick motvilligt dras lite mer mot hennes bara ben än jag vill erkänna. Och det verkar hon till min förnedran också märka.

Celine ler okynnigt.

"Var försiktig Charlie. Vi är ensamma och lättklädda inne på en toalett", flinar hon och sträcker ut armen framför min bara överkropp. Låser dörren.