En spegel av blod

5 | Naturligt klonade

Även om jag gjorde mitt yttersta för att koncentrera mig på orkester-repet så nådde det inte hela vägen fram. I mitt bakhuvud fanns hela tiden tankarna på min dubbelgångare, Adrian.

"Jag hörde att du skolkade i förmiddags och att du var sen till orkestern", säger mamma med en seriös röst när jag sätter mig i Lamborghinin efter repet. Wow, informationen sprider sig snabbt.

"Yes", svarar jag sanningsenligt och ger henne en kindpuss innan jag spänner fast säkerhetsbältet. Väntar på att hon ska starta motorn och köra. Det gör hon såklart inte.

"Varför?" ekar hennes röst och hon stänger av bilradion, vilket försätter mig i en stressande och genomträngande tystnad. Mina ben börjar genast med sitt skakande. Mitt – vad som nu känns som alldagliga – nervösa tillstånd upprepas och jag hatar det. Jag brukar aldrig vara nervös eller ångestfylld. Jag tar jobbiga situationer med en nypa salt, men nu verkar det som att allt salt är slut. Paniken har börjat överrösta mig innan jag hinner göra något för att stoppa den.

"Charlie", säger mamma igen. "Har det hänt något?" Ja, jag tror att jag kan ha en dubbelgångare hundra mil härifrån. En klon av mig. En spegelbild, du vet. En kopia. Ringer det någon klocka?

Jag suckar och öppnar munnen.

"Nej", svarar jag. "Är bara lite trött."

Mamma nickar.

"Okej, jag kan köpa energidricka? Eller om det är något annat du vill ha? Vad som helst, jag och pappa fixar det åt dig."

Jag hummar och lutar mig bakåt i bilsätet.

"Jag vill nog bara hem nu", säger jag och då startar hon äntligen motorn.

<><><><><><><><>

När jag kommer hem slänger jag mig raklång på min säng och stirrar upp i taket. Sängen är bäddad, som vanligt. Men det är inte jag som har bäddat den utan ett av de hembiträden mina föräldrar anlitat. Ibland funderar jag på hur jag skulle vara, hur mitt liv skulle vara, om jag inte hade växt upp med just mina föräldrar och i den stora lyxvillan som är mitt hem. Det är nästan lite väl stort för att kallas hem. Och vem har egentligen pelargångar i sitt hus?

Jag suckar och sluter ögonen. Konstigt nog så tar det, trots mitt virrvarr av tankar, inte alls speciellt lång tid förrän jag hamnar i drömmarnas land.

Nina klättrar upp för min rygg och ställer sig på mina axlar.

"När jag hoppar ner så fångar du mig!" instruerar hon och innan jag hinner blinka kastar hon sig ut i luften i något galet cheerleading-stunt.

"Nina!" skriker jag och sträcker mig efter henne, men jag är på tok för långsam. Hon slår i marken med huvudet före och jag faller rakt på henne.

"Du skulle ju fånga mig, dummer", säger hon under mig och ser upp på mig med ett irriterat ansiktsuttryck. Jag synar henne förvirrat; bortsett från den irriterade minen verkar hon inte ha skadat sig ett dugg utav fallet. Wierd.

"Sluta prata", säger jag och kysser henne. Jag sluter mina ögon och drar fingrarna genom hennes mjuka, blonda hår. När jag öppnar ögonen inser jag dock att det inte alls är blont, utan ljust lila.

Jag drar förbryllat ifrån kyssen och upptäcker till min fasa att det inte är Nina jag har kysst, utan Celine.

"Adrian", fnyser hon med avsmak och jag skriker rakt ut. Försöker kravla mig bort från henne, men finner skräckslaget mig själv sittandes lika tätt intill henne ändå.