1 | Ostämda fioler & McFlurry

2K 105 54
                                    

"Vi ses på måndag Charlie!" ropar Wiktoria från sin cello och vinkar åt mig. Jag ger henne ett leende och en vinkning tillbaka innan jag vänder orkestern ryggen.

Ett högt tutande når mina öron när jag rör mig ut genom de stora marmordörrarna. Jag tittar upp och får syn på mammas bil. Med violinfodralet om ena axeln går jag med lätta steg fram till den vita, blankpolerade Lamborghinin som står parkerad intill operans ingång. Lacken nästan bländar mig i solljuset.

Lamborghinin är mammas ögonsten. Inte ens pappa får köra den och hon polerar den dagligen med en rosa, mjuk frottétrasa. Patetiskt, jag vet.

"Hur var repet?" frågar hon när jag har satt sig i framsätet och hälsat på henne med en – vad hon och pappa kallar 'obligatorisk' – kindpuss.

"Helt okej", svarar jag med ett hejdlöst flin. "Carlos fiol var ostämd igen."

Mamma ger mig en blick.

"Charlie, vi har pratat om det här!" utbrister hon med en något besviken stämma. "Du vet hur mycket pengar jag och pappa betalar för att du ska lyckas!" Jo, jag vet, en bagatell i jämförelse med alla era tillgångar totalt.

Mamma och pappa har siktat in sig på att jag ska bli nästa Niccolò Paganini eller Antonio Vivaldi eller Amadeus Mozart eller någon annan världskänd violinist. Helst ska jag komponera egna stycken också.

Sjutton heller.

I vilket fall, det min mor menar med "det här", är mina små spratt som drabbar Carlos, min fiollärare och orkesterledare. Carlos vet givetvis inte om att det är jag som kopierar om sista notpapperet (denna veckan i Mozarts Requiem) och placerar det i hans notställ. Eller stämmer om hans fiol litegrann med jämna mellanrum.

Jag kan inte sluta flina när jag ser Carlos frustrerade ansikte framför mig. Han blir alltid så fruktansvärt arg. Idag till exempel, så hytte han med fingret i luften och det såg nästan ut som om han ville drämma den dyra fiolen i golvet när han rytande gormade, att när han fick reda på vilken usling som gjort det så skulle han minsann... och så försökte han hjälplöst att komma på något hemskt straff. Utan någon speciellt stor framgång.

När han mitt i den där hjälplösheten mötte min blick, kollade jag bara medlidande på honom och sade högt, med spelat ledsen röst: "Jag håller verkligen med dig Carlos, det är oerhört oförskämt det här."

Han skulle aldrig ens gissa att det var jag. Sett utifrån är jag en rik pojkspoling med fiol och bra betyg som verkar otroligt skötsam. Det är just det som får mig att framstå som en oskyldig ängel i alla lägen. En väldigt utnyttjnings-bar egenskap om jag får säga det själv.

Det tog dessvärre inte särskilt lång tid för mina föräldrar att förstå att det var deras son som jävlades, men lite måste de väl ändå tåla. Jag personligen, har aldrig valt att spela fiol. Lite kul måste man väl ändå få ha om man nu prompt ska spela det varje dag. Dessutom i en stor orkester.

Jag lägger huvudet på sned och tittar på min mor som ser allvarligt tillbaka på mig med sina isblåa ögon. 

"Det ska inte hända igen", ljuger jag och tar upp mobilen ur byxfickan. Jag har fått tre meddelanden. Två från min flickvän Nina och ett från Yngve, min bästa vän.

Nina – 17:03
Lycka till på repet! Längtar tills ikväll...

Nina – 17:04
Älskar dig!

I lite mer än ett halvår har jag varit tillsammans med Nina Lundberg. Hon är cheerleader och har hand om eventutskottet i elevkårsstyrelsen. Hon gillar allt som har med fest att göra. Och så volter förstås. Hur hon kan tycka det är kul att kastas runt i luften i en kort tajt kjol har jag aldrig fattat. Själv skulle jag antagligen slå ihjäl mig om jag prövade.

Jag knappar in ett "Älskar dig mer" tillbaka och öppnar Yngves sms.

Ynglet Yngve – 17:43
Vi ses ikväll, glöm inte att sno nyckeln till barskåpet! ;)

Jag ler stilla för mig själv. Mina föräldrar ska bort ikväll igen. En arbetsresa över helgen, denna gången till Schweiz. De gör sådana resor några gånger i månaden. Varje gång har jag fest och det vet de dessutom om. Pappa pröjsar med öl och cider och mamma fixar en exklusiv DJ. Baren får jag dock inte röra. Men som om den regeln någonsin skulle hindra mig?

Jag lutar mig bakåt i det främre passagerarsätet. Mamma har fortfarande inte kört ut från trottoarkanten.

"Jag menar allvar, Charlie", säger hon med en spänd blick som, ifall jag nu inte varit hennes älskade son, utan problem skulle frätt sönder mig. Ibland undrar jag på allvar om hon låtit operera in små laserpistoler i sina ögon.

"Det ska inte upprepas, okej!" säger jag samtidigt som jag gör honnör med ena handen och slår på ett charmigt leende. Vilket hon förstås smälter för.

"Okej, bra", svarar hon med ett nöjt leende och startar motorn. Hennes naglar är långa och mörkt röda, vilket matchar hennes läppstift. Jag förstår inte hur hon orkar gå till nagelsalongen varje vecka. Jag vet att hon badar i min pappas pengar, men kom igen... Jag använder varken lösnaglar eller nagellack och jag klarar mig finfint.

"Jag köpte lite snacks", fortsätter hon med blicken på vägen och jag hummar lågt som svar. "Morötter och gurka också, så det är bara att skära i stavar och..."

"Jag fattar", avbryter jag kort. "Nina fixar säkert det."

Vem bryr sig? Det är spriten som räknas, inte tilltugget. Halva skolan kommer inte hem till mig för att doppa några gurkstavar i dip-sås.

Både min mamma och flickvän tycker att chips och annat snacks är för onyttigt. Istället trycker de i sig små salladsblad och morotsstavar på fredagskvällarna som två knaprande kaniner. Jämt tjatar de om alla dessa kalorier och blänger på mig och pappa, som om det vore levande spädbarn vi äter eller något, och inte tunn, friterad och räfflad potatis med en gnutta salt.

Jag fattar verkligen inte hysterin. Det man äter ska ju vara gott, annars kan man ju lika gärna avstå från att äta något alls?

Jag suckar och lutar huvudet mot nackstödet. Om fyra timmar kommer festen att vara igång, så jag behöver få tag i den där barnyckeln rätt snart nu.

Jag vänder blicken mot mamma som trummar lite med fingrarna på ratten, samtidigt som hon hummar med i Britney-låten på radion.

Oh baby, baby

"Kan inte du köpa en McFlurry till mig?" säger jag med valpblick mot mamma. Jag skjuter ut underläppen för extra effekt.

Mamma suckar och lägger huvudet på sned åt mitt håll.

"Charliegubben, inget småätande mellan måltiderna, det vet du", säger hon kort.

"Jag klarade hela Svansjön idag", informerar jag henne med mjuk röst, samtidigt som jag ignorerar hennes konstaterande.

Jag ljuger givetvis, vi spelade inte alls Svansjön idag, utan som tidigare nämnt ett stycke av Mozart, men min mamma avgudar baletten och vad gör man inte för en McFlurry *host* bar-nyckel *host*.

Mamma har fortfarande blicken vänd mot vägen, men jag kan se på hennes kind att hon ler och det innebär att mitt skådespel har lyckats. Mycket riktigt, tre sekunder senare parkerar hon Lamborghinin utanför McDonalds.

"Jag kan vänta här och passa din väska", säger jag med ett jag-är-din-drömson-leende. Mamma nickar tacksamt och drar upp bankkortet ur väskan.

"Bara för att det är fredag och för att jag älskar dig", säger hon med ett leende. Jag strålar tillbaka.

När hon har gått in slutar jag däremot genast att le och himlar istället med ögonen. Tror hon på riktigt att jag bara vill ha en McFlurry för att spela det där stycket ifrån Svansjön?

Jag suckar ljudligt och tar upp hennes nyckelknippa ur väskan. Kilar enkelt loss den lilla nyckeln tillhörande barskåpen ifrån knippan och lägger den sedan i min egen ficka.

Mission accomplished.

___________________

Första kapitlet avklarat och lite halvsegt som det brukar i början, men tro mig kära vänner, i nästa kapitel börjar det hända grejer... ;)

Kram!<3

En spegel av blodWhere stories live. Discover now