En spegel av blod

14 | Kommissarie Crack

"Du är ett geni", viskar jag, knyter min näve och sträcker ut den åt Celine som nöjt möter den med sin egen.

"Jag vet", svarar hon och fäster hårnålen på hårsnodden som hon har kring den ena handleden. Jag knuffar henne lätt i axeln, men kan inte låta bli att le lite. Utan henne så hade jag definitivt inte brutit mig in här. Jag hade inte ens varit hemifrån nu, utan sovit i min stora säng med Oz snarkandes på ena armen.

Jag känner ett styng av saknad när jag ser hans mörka, blanka ögon framför mig. Hur kunde jag vara så dum att jag lämnade honom kvar?

Fast å andra sidan hade vi inte haft tid till att rasta honom eller haft särskilt mycket plats i cabben för hans mat. Jag skakar på huvudet för mig själv. Jag har inte tid att tänka på Oz nu, hur mycket jag än saknar honom.

Celine öppnar försiktigt dörren på vid gavel och vi kliver in i rummet. Jag kan uppfatta konturerna av ett möblemang i dunklet men det är alldeles för mörkt för att mina ögon ska kunna urskilja vad det är för något.

"Kan du se någonting?" viskar jag åt Celines håll.

"Jag är väl ingen katt", viskar hon tillbaka, vilket får mig att himla med ögonen. "Så nej, men det är lätt fixat."

Hennes ansikte lyser spöklikt upp i det bleka skenet från hennes mobilskärm. Det lila håret gör att hon påminner om en snygg häxa från en ungdomsserie.

"Kan du vara snäll och vända dig bort ett ögonblick", säger hon. 

"Varför då? Det är int-"

"Okej, skyll dig själv då", avbryter hon och sekunden efter bländas jag av det starka ljuset ifrån ficklampan på hennes mobil.

"Helvete!" svär jag högt och kastar mig genast bort ifrån hennes håll med handflatorna tätt pressade över ögonen.

Celine hyschar åt mig.

"Shhhh, jag bad dig faktiskt att vända dig bort!" väser hon. Jag vet, tänker jag irriterat. Och korkat nog valde jag att ifrågasätta det istället för att bara göra som hon sa.

"Ja ja, fan... hoppas inte vi väckte nån", muttrar jag.

"Ja inte är det mitt fel i så fall", fnyser hon.

Jag biter ihop käkarna hårt för att inte fnysa något tillbaka. Det är inte direkt någon bra timing för något av våra små meningslösa gräl just nu.

När det värsta av min tillfälliga blindhet har lagt sig, och det dansar hälften så många vita prickar framför mina ögon än innan, så kan jag äntligen börja ta in omgivningen. Till höger rakt framför oss står en liten bäddad barnsäng, med ett ljust överkast med en massa gosedjur på. Det mest utmärkande är en turkos, lite större elefant som sitter i mitten.

Resten av rummet känns halvinrett. Som om någon börjat inreda det men plötsligt inte kommit längre. Den enda möbeln, om man räknar bort sängen, är en gammal blå och nersutten fåtölj. Väggarna är kala, förutom den till vänster utan fönster – hela den väggen är full utav gulnade tidningsurklipp, från golv till tak. De två fönstren pryds av två nerdragna rullgardiner. Det som en gång tycks ha varit ett barnrum är nu förvandlat till något sorts utredningsrum. Även om också utredningen tycks vara halvfärdig. 

Jag ryser till av tanken och går långsamt närmare väggen. Börjar med bultande hjärta läsa på tidningsurklippet längst till vänster, den längsta utav alla artiklarna. Det verkar också vara den allra första. Den är daterad den 20 augusti 2001.

TVÅÅRIG POJKE FÖRSVUNNEN: "Tvååriga Hugo försvann sent igår på lördagseftermiddagen i Piteås hamnområde. Familjen hade tillbringat eftermiddagen vid Pite Havsbad och stannat till i hamnen innan hemfärd för att köpa glass. Herman och Katia Rosenberg stod i kö till kiosken samtidigt som deras tvillingpojkar tittade på när några äldre barn en bit bort på bryggan fiskade krabbor. När de skulle ge pojkarna sina glassar, kunde de plötsligt inte hitta dem. Efter ett tag fann de den ene pojken, men den andre var fortfarande försvunnen.
Efter att ha letat i mer än en timme, förgäves, kontaktades polisen, som kammade av hamnområdet och bryggan utan att finna det minsta lilla spår av pojken. Polisen utökar nu sökandet i de centrala delarna av Piteå med hjälp utav Försvarsmakten och via sjöräddningen ute till havs.
Pojken hade vid försvinnandet en mörkblå jacka, grå byxor, bruna knytskor och en röd, stickad jordgubbsmössa. Om ni sett pojken eller vet något som ni tror kan vara viktigt, kontakta polisen omgående."