9 | Du är mycket fegare än honom

1.2K 70 59
                                    

Lite ljus kikar in mellan gardinerna när jag vaknar till för typ hundrasjuttioelfte gången, men annars är det alldeles tyst i byggnaden. Både tyst på ett lugnt sätt, men också på ett aningen obehagligt sätt. Jag ogillar att erkänna det, men jag är en rätt lättuppjagad person när det gäller övernaturliga saker. Jag vet inte om det har att göra med att jag har hållit mig ifrån så mycket skräckfilmer som möjligt, eller för att just de som jag har sett har varit jätteläskiga. En sak är säker i alla fall, och det är att det inte var speciellt lugnande av Celine att påpeka att det antagligen spökade på motellet vi checkat in på.

Visst, hon räknade väl visserligen inte med att jag skulle ligga med täcket upp till hakan och darra som ett asplöv. Jag sa att det var på grund av att jag frös, och tack och lov tror jag att hon köpte det. Celine är den sista jag vill ska få reda på min lättskrämda sida. Hon hackar på mig nog som det är.

Jag vänder på mig i sängen och tittar åt hennes håll. Hon sover lugnt invirad i täcket och med det ljuslila rufset utspretat över den blommiga kudden. Hennes normalt sett irriterade ansiktsdrag, är mjuka, vilket får henne att se ovanligt snäll ut. Det rycker lite i hennes mungipa i sömnen, innan hon släpper ut en nöjd liten suck. Hon verkar inte precis drömma en mardröm.

Jag himlar med ögonen och kliver upp ur sängen. Den digitala klockan på mobilen visar 05:53. Om jag hittills knappt fått en blund, är det ingen större idé att försöka något mer. Speciellt inte när Celine snusar irriterande sött i sängen bredvid. Fuskis.

Jag stirrar en stund på min tomma (fortfarande) meddelande-inkorg, innan jag lägger tillbaka telefonen på nattduksbordet. Det är trots allt några timmar tills mina föräldrar kommer att få en frånvarorapportering i mailboxen, och ska jag vara ärlig är det inte deras icke-existerande oro som stör mig just nu. Det är faktumet att Nina inte verkar känna behovet av att kolla ifall jag fortfarande lever och inte ligger nerspydd och däckad i ett dike.

För all del var jag ju faktiskt inte alkoholpåverkad när vi pratade sist, men enligt henne var jag det, och man kan ju tycka att ens flickvän ändå borde oroa sig åtminstone lite? Eller är jag bara en klängig och uppmärksamhetsberoende pojkvän när jag tänker så?

Jag låser dörren till badrummet, klär av mig min t-shirt och mina boxers innan jag kliver in i duschen. Vattnet är iskallt, och då menar jag ISKALLT, när det nuddar min kropp. Jag får bita ihop för att inte skrika högt. Som tur är värms det upp relativt fort. Jag inser dock att vi inte haft med oss något schampo och när jag ser mig omkring i badrummet kan jag tragiskt nog konstatera att boendet inte verkar ha vare sig något schampo och balsam eller ens en liten flaska badskum att sno med sig hem.

Jag suckar tungt. Det får räcka med att skölja igenom håret då.

När jag har duschat klart tar jag en vit, fluffig handduk från handdukshyllan och drar den ett par gånger över håret innan jag knyter den kring min nakna midja. Jag tar mina använda kläder i famnen och lägger ena handen på låset, men fryser rörelsen när jag i ögonvrån får syn på min spegelbild i badrumsspegeln. En blåögd, brunhårig kille med mörka ringar under ögonen stirrar tillbaka på mig. Jag undrar om Adrian ser ut exakt så här. Om verkligen vartenda ett av ansiktsdragen är exakt som mina. Lite annorlunda måste han väl ändå se ut? Eller så är han bokstavligen min klon. Jag ryser längs ryggraden av tanken på att se min egen spegelbild utan att stå framför en spegel.

Om vi ens kommer så långt. Allt detta kanske bara är en konstig dröm. När jag tänker på saken så är det mesta som har hänt mig de senaste dagarna nästan konstigare än flertalet drömmar jag har haft.

Jag ger mig själv en sista blick i spegeln, låser upp badrumsdörren och kliver ut i rummet. Jag kväver ett litet skrik när jag får syn på Celine som står med ryggen mot mig.

En spegel av blodWhere stories live. Discover now