En spegel av blod

6 | Älskling? Har du druckit?

Det finns saker man inte riktigt vet hur man ska reagera på. Om man ska skrika eller gråta eller hålla käften. Eller låtsas som ingenting – som om man inte vet. Till exempel när 99 procent pekar på att du är adopterad. Och har en tidigare okänd tvillingbror och klon på andra sidan landet.

Det första jag gör efter att jag har duschat är att ringa Nina. Jag tar Yngves tidigare råd om att jag behöver kontakta min flickvän.

"Jag är nog adopterad", säger jag så fort hon svarar. "Och jag tror att jag har en tvilling."

"Va? Vad snackar du om?" frågar hon med oförstående röst.

"Ja. Det finns en kille i Älvsbyn som ser ut exakt som jag."

Nina skrattar till.

"Älskling? Har du druckit?"

"Nej!" Det gör mig faktiskt lite irriterad att hon tror det. Är det frågan hon skulle vilja få slängd i ansiktet ifall hon berättade att hon är adopterad?

"Okej", fortsätter hon misstroget, "för Yngve nämnde att du snackat strunt tidigare idag." Har han sagt det till henne? Tack så hemskt mycket Yngve, det var ju verkligen nödvändigt.

"Jag var lite förvirrad", medger jag i luren, "men det är jag inte längre."

Nina suckar på andra sidan.

"Charlie. Märker du hur du låter eller?"

"Ja, men Adrian måste vara min tvillingbror! Vi måste ha splittrats för så längesedan att jag inte kan minnas det."

Nina suckar igen. "Jag behöver gå nu, ska baka till nästa elevkårsmöte", säger hon och jag hör ett välbekant skratt i bakgrunden. "Ring när du är nykter."

"Jag har in-" Men det bara tjuter i luren. Hon har lagt på. Hon klickade mig! Vafan!

Frustrerat slänger jag mobilen i väggen. Bryr mig inte om skadorna det kan ha påkostat den. Jag har massvis med gamla (egentligen rätt så nya) mobiler och det är enkelt att förhandla mig till en ny. En av fördelarna med att växa upp med Amelia och Johannes Franzén.

Med en suck sätter jag mig med ryggen mot sängkanten och plockar långsamt upp mobilen ifrån golvet. Några svaga repor pryder skärmen men inga sprickor ännu. Grattis telefonen, verkar som att du får dras med mig ett tag till.

Mina tankar går till Yngve och hans idiot-tips. Prata med din flickvän var det. Det gick allt annat än lysande, för hon varken förstod eller lyssnade. Hon påstod att jag druckit och betedde sig som om jag dessutom hade för vana att konsumera alkohol på vardagar. Jag kanske är lite bortskämd och snor nycklar till barskåp emellanåt, men super mitt i veckan gör jag definitivt inte.

Det knackar på min dörr. Jag ger den en kort blick och återgår till att stirra rakt framför mig. Jag tiger och hoppas att det ska tolkas som: jag vill inte prata var snäll och gå din väg.

Vissa, typ mina föräldrar, tror dock att denna tystnad betyder att det är fritt fram att gå in. Och det är exakt det mamma gör just nu. Hon öppnar dörren till mitt rum och stiger in.

"Hur är det gubben?" frågar hon och sätter sig bredvid mig på golvet intill min sängkant. Eftersom att hon har kjol på sig sträcker hon ut det ena benet efter det andra – på ett sätt som ser ut att vara extremt obekvämt – när hon parkerar sin rumpa.

Jag vänder på huvudet åt hennes håll och möter hennes isblå ögon som studerar mig djupgående. Jag försöker att inte tänka på att bakom dem finns vetskapen. En vetskap som hon av någon anledning inte berättat för mig. Vetskapen om vem jag verkligen är – var jag är ifrån.