En spegel av blod

15 | Grattis i efterskott

Jag ser från Herman till Celine till Malvina till Adrian och tillbaka till Herman igen.

"Det är mitt fel", säger jag slutligen och sänker min blick mot mina bara fötter och de blårutiga pyjamasbyxorna jag fått låna av Adrian. "Jag vaknade och kunde inte somna om och jag tänkte bara gå ner och ta ett glas vatten, men sen så blev jag nyfiken..."

Jag vet att det inte förklarar varför även hans barn och Celine är härinne klarvakna klockan tre på natten – eller hur vi kom in genom en låst dörr – men det spelar nog ingen roll just nu.

"Pappa, vad e det här?" frågar Malvina med armarna i kors och nickar mot väggen a.k.a crime-boarden.

Herman suckar och drar långsamt handen över sin panna. "Jag tror nog ni redan har förstått att det här var Hugos rum. Också det rum där vi förvarar allt som gäller honom efter försvinnandet."

"No shit, Sherlock", fnyser Celine tyst.

Det är inte särskilt svårt att lista ut vad som försiggått, och fortfarande försiggår, härinne.

"Kan vi vänta med att prata om det här tills det är morgon?" undrar Herman och Adrian skrattar glädjelöst.

"Tror du på allvar att vi kan sova efter det här? Inte nog med allt ni berättat igår, och nu detta."

"Ni har typ lekt detektiver härinne i mer än ett decennium", påpekar Malvina.

Herman suckar igen och nickar slutligen.

"Låt oss gå ner så vi inte väcker Katia", säger han och vi följer honom ut ur rummet och ner för trappan.

Vi sätter oss vid bordet i köket. Malvina sätter på tevatten för den som vill ha. Det vill säga, ingen.

Det finns inte speciellt mycket mer för Herman att berätta än det som vi redan har hört och det vi nu har sett på väggen uppe i Hugos rum.

Herman och Katia är de enda av oss som minns dagen då Hugo försvann och det finns egentligen inget mer att tillföra.

Vi läser igenom artiklarna.

De köpte glass – har jag samma favoritsmak som Hugo hade? Svar: nej.

Det har jag inte och det säger ändå inget särskilt eftersom de flesta vanligtvis ändrar liknande åsikter med åldern.

Vi läser igenom artiklarna ytterligare en gång och jag nämner fotot min mamma visat mig där jag har den röda mössan och likadana kläder som på Adrians inramade bild uppe i sitt rum.

"Den här informationen väger faktiskt tungt", nickar Herman och det ser ut som att han försöker tona ner sin iver. "Just nu är det bara ett cold case. Att ni ser identiska ut kommer förmodligen att räcka för att de ska kunna återuppta utredningen igen men det är alltid bra att försöka koppla ihop så mycket saker som möjligt."

Vi fortsätter bläddra bland tidningsurklippen ytterligare och vi börjar bli sjukt trötta. Klockan är nästan kvart över fyra och jag börjar nicka till av trötthet.

Jag skummar igenom artiklarna igen för typ hundrafemtioelfte gången och ska precis ge upp och kanske ta en mugg te ändå, när det plötsligt slår mig. Likt en slägga i ansiktet. Jag blir genast klarvaken.