En spegel av blod

10 | En dörr med ett A

Himlen är melankoliskt grå. Från öster till väster och från norr till söder så långt ögonen kan nå täcks himlen med regntunga moln. Det finns inte ett enda, litet vitt moln i sikte, och någon sol och blå himmel ska vi inte tala om. Den grånade skyn tycks ha slukat vartenda litet livstecken ifrån Mr. Sunshine. Jag nästan väntar på att de första regndropparna ska falla mot bilrutan som skyddar mig och Celine ifrån omvärlden utanför. Eller om man ska vara exakt – skyddar oss från vårt nästa steg. Målet med denna synnerligen spontana roadtrip över halva Sverige.

Adrians hus.

Eller mer specifikt: adressen han är bokförd på.

Jag synar aningen skeptiskt tomten ifrån vår lilla parkering intill trottoaren på andra sidan gatan. Villan är ljusblå med mörkblå knutar och fönsterkarmar. Det står en grå Ford på uppfarten och några lampor lyser hemtrevligt bland några rosa pelargoner i fönstren på framsidan. Ovanför garageporten sitter en basketkorg från Stiga med ett nät som från början förmodligen har varit vitt men i dagsläget är smutsgrått. På gräsmattan som börjar till vänster om huset och ser ut att fortsätta även på baksidan, växer ett par låga buskar (som ifall jag inte misstar mig) är vinbärsbuskar.

Efter att Celine plåstrat om min hand åkte vi i ytterligare ett par timmar och är nu till slut, äntligen framme i Älvsbyn. Konstigt nog så känns det faktiskt som att tiden gick rätt snabbt. Antagligen för att jag och Celine pratade nonstop under resten av resan.

Ja ni hörde rätt. Pratade. Vi har inte bråkat sedan morgonen, och ska jag vara ärlig, så tycker jag att det känns rätt skönt. Jag vet knappt varför vi har bråkat så mycket egentligen, för det har väl inte direkt varit så att vi har haft någon särskild sak att bråka över. Antagligen började bara det hela med vår knackiga start: hon kallade mig för en helt annan person och jag blev arg för att hon vägrade inse sitt misstag, och hon blev arg för att jag sa emot henne. Sedan dess har vi slängt ur oss spydigheter och huggande ord så fort den andre öppnat sin käft eller tyckt det minsta emot.

Nu vill jag väl inte påstå att vi hade djupa samtal om livets mening och varför jorden är rund när jag säger att vi pratade, men det var enkla grejer som den här puckon är god och kan du kolla i kartboken hur långt det är kvar.

Vi lekte en lek också. Inte "jag ser" för duh, det kommer ändå bara att vara träd. Istället körde vi med en namnlek som går ut på att säga ett namn som börjar på den sista bokstaven i namnet som den andra personen har sagt. Till exempel Wincent, Theo, Oscar, Ronja och så vidare.

Jag tar upp den hopvikta papperslappen jag skrivit ned Adrians uppgifter från Eniro på ur fickan och vecklar ut den.

Klockaregatan 4.

Jag tittar upp mot den blänkande silver-fyran, vilken sitter vid sidan av ytterdörren på den ljusblå väggen i trä. Vi är vid rätt adress, konstaterar jag för mig själv och känner hur en svag spänningshuvudvärk börjar strama i tinningarna. Det är rätt adress, så det som skulle kunna hända nu är att han inte bor här. Eller att allt detta är en dröm.

Jag nyper mig själv i armen för vad som känns som miljonte gången de senaste dagarna, bara för att kunna konstatera att jag fortfarande inte drömmer. Jag släpper ut en liten suck när jag processat denna info och gnider mig själv lite över den ständigt nyp-antastade armen – för jag tycks jämt välja den vänstra – och inser att jag nog aldrig kommer att vara helt redo för det här.

Jag vänder blicken åt Celine och upptäcker att hon stirrar aningen obekvämt på villan genom den främre bilrutan. Är hon nervös? Vad behöver hon vara nervös för? Hon kommer att träffa en före detta pojkvän, jag kommer att träffa min biologiska bror.