OTHELIUM #Wattys2016

Del 1- Willow

Jag skriver ur Willow's perspektiv och Lynn från Paris's perspektiv. De är två tvillingar som bor i helt olika världar lite fantasy och skräck kommer medfölja.

Hej, jag hoppas ni har det bra! jag har börjat med en ny berättelse nu och det är ett samarbete med Holdonlynn så in och titta på hennes profil. Jag filar fortfarande på en ny del på I'll be waiting men jag tycker att det är bra med lite omväxling ibland. Hoppas du gillar den här delen så hörs vi. 

PS. Vi skriver vartannat kapitel. Med vänlig hälsning// Wilma3554

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag vaknar av lukten fån en möglig macka om ligger jämte mig. Min hud känns sträv och det är kallt, jag sätter mig upp från den ynka madrassen som täcker asfalten under mig. Min rygg är stel och alldeles knotig av alla nätter på hård asfalt. Jag sneglar på min halvt söndriga kudde som inte är mer än bara en dyna. Jag har vant mig vid att vakna upp på detta sättet nu, i början var det väldigt plågsamt och jag kunde inte sova men jag har vant mig.  Det blåser svagt och träden vajar fram och tillbaka i morgonens bris. Om jag bara kunde hitta en bättre presenning till tak så att vattnet från gårdagens regn inte droppar ner på madrassen och gör den alldeles blöt. Jag gäspar och vaknar av att en vattendroppe smyger sig in under min tunna tröja och ner för min rygg. Jag skakar på mig medan jag känner hur vattendroppen rinner ner och ner ända ner till byxlinningen.  

Min håliga t-shirt fläktar och mina jeans som är alldeles krokiga vid fötterna sveper längsmed marken då jag går. Vi ska inte prata om mitt hår det har en kråk- svart  nyans och glänser i solens gassande ljus. Mitt hår räcker ner till midjan nästan och det är vågigt. Om det inte skulle varit för att min mamma klippte av hela mitt hår när jag var liten skulle det nog varit enda ner till fötterna på mig. Jag minns inte mina föräldrar, det enda jag kan minnas är att jag vaknade en dag här utan att veta vart jag var. Jag vet att jag letade runt hela staden för att hitta någon som kunde hjälpa mig men ingen människa fanns ens i närheten.

Mina ögon kisar mot solen och jag oroar mig över om jag ska lyckas hitta vatten idag eller om det inte finns något mer ifrån denna torka som har varit under en längre period nu. Min kropp är smal och alldeles benig. Kurvor finns här och där men jag orkar inte med så mycket på grund av min svaghet. Än så länge har jag fått i mig en halv macka och vad jag uppskattar en dl vatten. Min tunga förs över mina tänder och jag känner hur den är alldeles torr som sandpapper.  Jag reser mig sakta upp på mina fötter och lutar mig mot den tunna pinne som håller upp mitt så kallade "hem". Jag är svag och orkar inte ta mer än två steg innan jag faller ihop på knäna men kämpar mig upp igen för att klumpigt ta mig fram till en vattenpöl mitt på vägen. Mina ben knakar då jag böjer mig ner och formar  mina händer som en skål för att fånga upp vattnet i. Jag fyller händerna med det ljumna vattnet och för motvilligt händerna mot mina flagnade läppar. Jag får kväljningar då det ljumna vattnet åker ner i min hals som ett vattenfall. Min kropp har vant sig vid ljummet vatten nu men det är inte så särskilt gott.

Moln drar in på himlen och täcker solen i ett försök att svalka den varma dimma som ligger över staden. Jag ser mig omkring och går fram till ett av skyltfönstren, i det står det en skyltdocka med en röd klänning på sig som räcker precis ner till knäna. Jag lägger händerna mot rutan och trycker ansiktet mot fönstret som ett litet barn. Klänningen glänser av ljuset och liknar som lava i mina ögon. Jag fantiserar om hur det skulle vara att få ha den på mig men drömmen tar slut då jag märker att jag bara inbillat mig om att  ha den på mig.

En suck kommer kväkande ur min mun. Om jag ändå skulle få träffa någon annan människa i hela mitt liv. Det är så ensamt och även om jag vet att jag är själv håller jag ändå hoppet uppe att det en dag ska stå en människa på vägen och komma för att hämta mig från detta fängelse. Men men det har inte kommit någon efter mig på mer än tio år nu så varför hoppas. Ett bekant läte får mig att vända mig om och springa mot hissen som  är en bit längre bort. Jag springer med mina bara fötter tryckta mot asfalten under mig. Jag tvärstannar framför den och krossar mina fingrar i hopp om att det åtminstone kommer något mer än bara en torr macka och en dl vatten. Till min besvikelse är det inget mer än 1 dl vatten och en gammal torr ostmacka. Jag kväker och faller ihop på mina knän. Lite av vattnet skvalpar ut och jag snyftar för att ha förlorat 2 ml vatten. Men mina instinkter säger åt mig att det ändå är bättre än en halv macka som jag fick i början.

Jag går tillbaka till mitt lilla hem och tar fram min dagbok och penna som jag fick med mig. Jag öppnar den slitna och bruna dagboken för att bläddra förbi mer än hundra sidor av ransoner och likadana dags reflektioner på varje sida. Jag fattar tag om min penna och skriver upp dagens ranson för att sedan gå tillbaka till början av dagboken och läsa hur mitt liv var innan detta. Jag älskar att läsa hur mitt liv var innan detta för att på något vis få hoppet att stanna om att jag någon dag ska få bli fri och träffa min familj igen. Jag har lärt mig att alltid ha hoppet uppe även om det nu har gått väldigt lång tid sedan jag ens fick se ett människoansikte av något slag förutom mig själv  då. Men man kan inte riktigt kalla mig för mänsklig. Jag stänger igen dagboken och lägger mig på rygg på madrassen för att titta upp i himlen och ett snett leende framkallas på mina spruckna läppar. Min familj letar säkert efter mig och jag har mat mycket bättre kan man inte ha det. Innan jag somnar hör jag långt borta i mitt huvud som säger "vi saknar dig" jag ler och ljuset slocknar för idag.