OTHELIUM #Wattys2016

Del 3 - Willow

Jag suckar och ser ner på mina sårade fötter. De är alldeles blå av köld och såriga av trötthet. Jag sätter mig ner på min tunna madrass som knappast täcker hela min kropp. Presenningen   Prasslar över mitt huvud. Solen täcks av moln. Jag för upp min macka från gårdagen mot läpparna och det frasar när jag biter i den. Osten är besk då smaken frodas i min mun och retar mina smaklökar. Min blick vandrar över staden men inget som rör sig kan ses så långt min blick kan förmå sig att nå. Mitt hår är flätat, jag har fått riva av en bit av presenningen för att knyta remsan som en hårsnodd runt  håret för att få ett stopp på flätan. Slutet av flätan kittlar mig på ryggen.  Jag suckar och häller i mig vattnet från igår som är alldeles ljummet det svider i halsen. Jag bestämmer mig när jag har ätit klart för att gå runt och titta i stan. Klänningen i skyltfönstret är kvar , den står där så fin och frestar mig att slå sönder fönstret för att få ha den på mig. Mitt ansikte ser ännu gräsligare ut  i fönstret än vad det gjorde i går.

Jag drar min hand mot väggarna och låter mina fötter svalkas av den kalla kullerstenen under mina sulor som i och för sig gör ont att gå på. Jag börjar skutta framåt på vägen. Helt plötsligt ramlar jag baklänges och slår i mitt bakhuvud. Jag gnyr och reser mig förvånat upp.  Det kändes som att gå in i en osynlig vägg av glas. Jag känner hur blod rinner ner för min panna.  Min kropp börjar skaka och jag reser mig vingligt upp.  Min hand förs upp mot pannan och trycks mot såret. Jag vinglar tillbaka till min madrass och tar upp en kniv för att skära av en bit av min tröja och virar den runt huvudet för att stoppa blodflödet.  En fågel flyger förbi, den landar på asfalten framför mig. Fågelns lilla duniga kropp serut som en stor tofs i solen. Fötterna serut som smala pinnar. Jag gäspa och lägger mig ner, det är ingen mening att gå till hissen idag eftersom jag ändå inte kommer få något. På söndagar får jag aldrig någonting av hissen.

Efter en stunds vilande reser jag mig upp för att utforska staden mer. Bara massor av unkna byggnader. Jag bestämmer mig för att gå till andra sidan av staden. Det är dock ett stängsel som man måste ta sig över men det klarar jag lätt. Jag fattar tag i min dagbok och går med lätta steg mot andra sidan staden. Då jag ser hur stängslet börjat torna upp sig framför mig ler jag. Mina händer fattar tag om den håliga ståltråden som pryder hela väggen av sten och jag börjar succesivt häva mig uppåt bit för bit . Mina fötter skär in i ståltråden, det bildas märken under sulorna som ett räfflat chips liknar de då jag når toppen av väggen. Vinden fattar tag i mitt hår, Jag suckar djupt och låter blicken ta in vad jag ser. Det är mer byggnader inget annat, min kropp känns stel men jag klättrar ner till andra sidan och min dagbok slår mot min mage dagboken är fastknuten runt min handled så jag ska ha sluppit hålla i den då jag klättrade. Jag känner nu något annat än sten då jag når marken. Det är mjuk och fuktigt, jag blir rädd och börjar springa då de små gröna stråna kittlar mina vrister och börja röra på sig. Jag för fram min hand och rör vid det, men ingen reaktion medföljer. Jag rycker på axlarna och fortsätter gå. Inne i staden täcks byggnaderna av roliga målningar. Jag skrattar åt dem för att jag inte har något annat att göra. Sönderslitna flaggor hänger från dörrarna. Jag börjar vissla jag stannar då jag hör att någon visslar tillbaka. (jag kanske inte är ensam trots allt) tänker jag överlycklig och ser mig omkring för att se om jag ser någon. Men till min besvikelse är det ingen mer än jag här utan jag fortsätter att gå. Det är mörkt och ganska läskigt i staden som är alldeles tyst. Jag inbillar mig till och från att jag hör röster som pratar med varandra och vänder mig alltid om men det är ingen där.

Tillslut ger jag upp och mina fötter bultar av utmattning. Jag sätter mig ner i det mjuka och gröna täcket som jag kan se så långt min blick kan nå täcker hela området. På vissa ställen är det längre och vissa ställen kortare. Jag rynkar på näsan och ser fågeln som hade varit vid mitt hus innan sitta en bit framför mig. Den lägger huvudet på sned och tittar på mig med sina små pärlformade, svarta ögon. Jag härmar dens beteende och lägger också mitt huvud på sned. Den börjar gå framåt och stannar då jag inte följer efter den. Jag reser mig och följer då efter den. Den stannar framför en liten lägenhet. Den börjar skutta in i lägenheten. Fågeln stannar framför en gammal dörr och den ställer sig framför mina fötter. Den tittar upp mot mig. Jag går fram till dörren och öppnar den. Ljus flödar in i mina ögon. Jag hör hur röster pratar och skratt. Jag stänger dörren igen och ser mot fågeln men den är borta. Jag tar tag runt det rangliga handtaget igen och kliver ut.

---

Hej, hoppas du har haft en bra helg. Imorgon kommer Lynns. Del. Vi hörs nästa söndag!