OTHELIUM #Wattys2016

Del 8 - Paris

Jag inser snart att jag absolut inte kommer ut om jag är tyst och inte ens försöker. Självklart visste jag ju att Willow hade varit här i tio år, och jag tror inte att hon bara har suttit tyst. Jag kollar upp. några meter över mig ligger som en tunn yta av gammalt, tunnt trä, men troligen var det täckt av ett tjockt lager med löv. Löv, blad, barr, grenar. Kamoflage. Allt för att ingen skulle hitta mig. Jag börjar tänka. Om nu Willow hade rymt, borde hon väl skrivit något om det i sin dagbok. Jag nästan kastar mig över boken och bläddrar bland sidorna. Jag ser snart en sida, som såg ut att vara en sida fylld av...ja, kladd. Fast det var det inte. Jag slår upp sidan. Teckningar. Bilder, avmålade porträtt. Jag ler. Jag bläddrar de närmaste tio sidorna. Fyllda dem också. Jag ler. Jag kanske kunde härifrån, få veta mer om henne. På den första sidan, ser jag en bild på som en stad. En stad jag aldrig sett förr, eller varit i. Gatorna var fyllda med kullersten och det var tomma, likadant som husen. Husen längs gatan var folktomma, gatorna var folktomma. Jag rynkar pannan. Jag försöker kisa för att tydligare se bilden genom mina tårar, som vid detta laget, jag aldrig trodde skulle försvinna. Men inget mer än en tom, antagligen påhittad stad. Kanske var det där hon kom ifrån? En liten, liten, okänd stad mitt ute i ingenstans.

På nästa sida ser jag ett porträtt. Det känns som att mitt hjärta stannar när jag ser vem bilden föreställer. En flicka. En flicka som ser ut EXAKT som jag. Samma ögon, samma näsa, samma ansikte. Jag läser den enda raden som hade fått plats på sidan.

"I förmodan om att det är såhär jag ser ut, ritar jag denna bilden. När jag ser min spegelbild i skyltfönsterna ser jag ut såhär."

Jag bläddrar ett blad till. Då ser jag en till bild på Willow, fast en helkroppsbild.Min blick fastnar på armen, där tre blåa prickar i storleken av en tummnagel hade lagt sig. Dem såg inte alls ut att passa in i bilden, och det var ju inte som att det låg en blå penna häromkring. Jag läser återigen de få raderna under bilden.

"Jag råkade skära fingret med pappret, och det började droppa blod. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag kan inte hitta något blad här. Jag borde vara mer försiktig, tappar jag för mycket blod är jag rädd att jag tappar mina krafter."

Mina tankar skänks genast mot denna rad. Det handlade om så många frågor. Varför var blodet blått? Vad menade hon med "mina krafter"? Plötsligt blir allt i mina ögon vitt och det känns som att jag transporteras till en annan värld. Men det var ingen annan värld. Det var en annan tid. Som att jag fick en syn, en sån som medium får. Synen tar mig tillbaka till ett minne, från när jag var liten. Jag låg i sängen jämte min mamma, som läste ur en bok för mig.

"Året var 1602 Och Mayafolket var ursinta för att Salems häxor tog över deras mark, och att de tog över deras makt. Salems häxor hade klarblått blod och de hade redan snart utrotat mänskligheten med bara en formel. Men Salems häxor utgjorde inte bara fara för mänskligheten, utan även..."

Och där tog synen slut. Jag liksom kom tillbaka till verkligheten igen. Jag var tillbaka som en ungdom i en tilltäppt, underjordisk grotta. Men jag kom ihåg vad jag precis såg. Och då förstod jag precis varför Willow hade varit här i tio år. Hon tillhörde släktet från Salem, och var en maktfull häxa. En maktfull häxa som uppenbarligen visste om det. Hon visste varför hon var inlåst. Men ändå rymde hon. Med onda avsikter? Med avsikt att ställa allt tillrätta och reda ut missförståndet? Jag vet inte. Jag vet inte varför hon rymde. Allt jag vet är att "dem" tror att jag är Willow. De tror att de har fångat tillbaka häxan. Men nej. Vad som satt fast i mitt huvud mest, var att de har slutat leta nu. DE tror att jag är hon, nu är allt säkert för att häxan är tillbaka i "buren". Så antagligen, så går den riktiga häxan där ute, och utgör stor fara för vår värld, fyra hundra år efter förra gången.

Jag bläddrar några sidor, fram och tillbaka. I hopp om att hitta något mer intressant. Men mina tankar vandrar iväg. Eftersom att Willow såg ut exakt som jag så kan hon utnyttja det. Tänk om hon lever mitt liv precis just nu. Tänk om hon gick på Camilles fest. Tänk om hon var ihop med Victor. Tänk om hon bodde i mitt hus, och handlade dyra kläder för mina pengar. Tänk om hon tar över mitt jobb och får nya vänner, som tror att hon är jag. Hon hade chansen till det. Varför inte ta den? Det skulle jag gjort om jag var i hennes sits. Men det gjorde mig arg. Faktum var, att det gjorde mig rasande. Jag kunde inte hålla ilskan inom mig. Jag skrek, så högt jag kunde. Det kändes som att golvet vibrerade och grottan ekade. Jag sparkar och slår runt mig. Jag fullständigt utmattar min kropp och min röst. Jag slänger mig på golvet och lutar mig mot väggen, låter mina tårar forsa ner längs kunderna och fortsätta ner under min tröja. Sedan slocknar mina ögonlock för idag. Kanske vaknar jag inte igen. Så hade jag tänkt varenda natt de senaste två åren, och alltid varit rädd för tanken. Men nu, nu hoppades jag nästan att den var sann.