OTHELIUM #Wattys2016

Del 5 - Willow

Jag går ut och möts av ljudet ifrån bilmotorer, himlen är blå men några få grå moln täcker de vita dunkuddarna. Folk stressar omkring på gatorna och börjar titta på mig med överlyckliga skratt på läpparna och de viskar. Jag ser hur väggarna på husen är prydligt målade. Inget är sig likt för tio år sedan. Jag märker hur människor börjar hålla sina väskor över huvudet eller sina händer men jag känner ingenting. Då det plötsligt börjar ösregna springer jag barfotad in i ett skjul En bänk och en soptunna pryder den lilla ytan en poster med olika tider sitter fastklistrad på väggen fast den går inte att läsa eftersom någon har sprejat en underlig färg över den. Jag vänder huvudet åt andra hållet och får panik. En bild av mig hänger som ett stort omslag över hela högra väggen. Jag har fina kläder på mig och de sitter tajt längsmed min kropp. Det var ju den klänningen jag såg i skyltfönstret i byn. Jag undrar vem som har kopierat mig och går fram till bilden, Paris Thalita står det under mig. Då är det inte jag trots allt. Det spricker upp igen och solen tittar fram under molnen. Jag börjar gå längsmed de prydliga gatorna som sträcker sig så långt jag kan se. Byggnader som nästan sträcker sig ända upp till himlen glänser då alla fönstren speglar sig i solljuset. Det är konstigt nog att människor tittar på mig. Alla har prydliga och sofistikerade kläder på sig och tjejerna har skor med ett långt skaft på så att de blir längre på sig. Det låter roligt då de går med de långa skaftskorna (klackar). Mina bara fötter börjar bli kalla av att gå i regnvattnet och jag fryser med mina tunna och trasiga kläder. Det börjar blåsa och jag tar skydd under en markis. Jag suckar och väntar tills vinden har avtagit. Jag går ett tag och kommer fram till en stor port. 

Jag läser namnet på den som bor där det står Paris Thalita. Jag ringer på och portdörren öppnas. Jag går in igenom porten och in i huset. Jag förbryllas av de stora rummen och fortsätter in i sovrummet. Det är stort och alldeles ljust. En dörr fångar min uppmärksamhet. Jag öppnar den glansiga ek dörren. Innanför sträcker sig en hel lång korridor av kläder och skor. Jag går skakandes in i den långa gången. Massor av känningar hänger uppradade jag går långt in och hittar klänningen som jag såg i skyltfönstret. Jag tar fram den och klär på mig den. Jag tar av mig den igen och går in i duschen. Det varma vattnet sköljer över mig som ett vattenfall. Jag duschar klart och klär på mig klänningen. Ett par höga skor som når mina lår. Jag tar på mig ett halsband med en röd rubin på som formar ett hjärta. Jag tar på mig örhängen och parfym. Jag har dock aldrig använt smink men jag försöker så gott  jag kan med att jämföra med bilden sol sitter över sminkbordet. Det blir någorlunda bra. Jag går ut i köket och öppnar kylskåpet. Massor av konstiga saker ligger i kylen. Inget som jag har ätit förut. Ett äpple kommer jag ihåg att jag har fått någon gång i hissen. Jag tar ett bett i den röda och glansiga ytan. Syran sprider sig i munnen. Jag hör en konstig signa gå genom rummet. Det blinkar blått på en skärm på en konstig apparat jag för upp den mot örat 

"Hallå?"

säger jag men får inget svar. Signalen slutar gå och jag rycker på axlarna.  Jag bestämmer mig för att snoka. Jag går in i "mitt" sovrum och drar ut lådan på nattduksbordet. Där i ligger det en dagbok, jag tar upp den och öppnar den helt plötsligt slår det mig att jag måste ha glömt min hemma på min madrass. Jag öppnar den och börjar läsa 

( Idag har jag fotats för en tidning, det gick bra och vi fick till några väldigt bra bilder. Jag har även pratat med Camille och hon säger att min karriär börjar ta fart framåt. Plus att Victor och jag är på G. Han är så snygg.)

Jag bläddrar längre fram i dagboken och läser på sidorna för bara några dagar sedan.

(Victor och jag är tillsammans och vi ska gå på Camilles fest tillsammans som är på lördag klockan 18.00)

Jag tittar på klockan och ser att den är 18.15 / lördag. Men hur ska jag ens ta mig dit. En knackning på dörren hörs. Jag stoppar ner dagboken i väskan som jag hittade i garderoben och hänger den över axeln. Jag öppnar försiktigt dörren, utanför står det en kille med blont hår och blå ögon hans leende är charmig. Hans ögon dras upp och ner för min kropp. Hans röda slips passar till min röda klänning. 

"hej, Paris det var längesedan vi sågs"

säger han och lägger huvudet på sned som om han väntar på att jag ska svara

"ä-h-h jaa"

Säger "Willow" alltså jag. Han flinar lite och leder mig ut ur huset, han tittar förvånat på mig då jag bara börjar gå. 

"Ska du inte låsa huset?"

Frågar han förvånat och nickar menande mot dörren. Jag undrar vad han menar med att låsa dörren. 

"e-e-m jo" 

Svarar jag förvirrat och säger sedan med pipig röst

"jag glömde mina nycklar inne" 

Han flinar och tar upp sina nycklar och låser smidigt dörren. Han går fram och öppnar bildörren till mig. (Ska jag sätta mig i en stor mördarmaskin?). Jag ler emot honom och sätter mig i passagerar- sätet. Victor hoppar in på andra sidan och börjar köra bilen. Vi kommer fram till ett stort hus, musiken hörs enda ut hit. Jag sväljer och öppnar dörren för att gå ut, jag snubblar dock på bildörrs kanten och faller framåt. Ett par spänstiga armar tar tag runt mig och lyfter ner mig på marken. Jag känner pirr i magen men vet inte varför. Jag har aldrig känt just den känslan förut. Det känns som maskar i mage som kryper. Det kittlas. Victor ler emot mig då han stänger dörren efter mig och stryker mig över håret. Ha n lutar sig fram mot mig och kysser mina läppar mjukt. Jag blir förvånad men ler stelt tillbaka. Han tar min hand och börja gå längsmed den grusade gången upp mot huset. Ute på den gröna mattan som jag fortfarande inte är bekväm med från att jag hoppade över stängslet ligger det massa konstiga röda grejer utspridda överallt. Victor märke att jag tittar konstigt men säger ingenting. En glad och hög gäll röst hörs i mina trumhinnor 

"Paris min ängel"

Jag omfamnas och jag blir stel som en pinne. En ljus låg kvinna står framför mig med händerna över bröstet. 

"Hej Camille"

Svarar Victor och jag förstår nu vem det är. Det är hon som Paris skrev om i boken. Jag ler stelt och harklar mig. Victor börjar gå och jag följer snabbt efter honom. Det är dock inte lätt att gå med klackar utan jag vacklar hela tiden för varje steg jag tar fram och tillbaks. Jag suckar och tar mig in i huset. En stark doft når min näsa. Usch det luktar inte gott. Victor kommer fram med en mugg till mig och räcker den framför mig. Jag tar emot den och häller i mig lite av vätskan som finns i. Det bränner i halsen på mig. Vill han döda mig eller?. Jag säljer snabbt och klämmer fram ett leende utan att visa hur äckligt det smakade. Jag får nog efter några timmar då Victor sitter och pratar med några andra i en soffa och Camille står och babblar med mig om saker jag inte förstår. Jag bestämmer mig för att gå, jag går ut ur huset och sätter mig på en bänk utanför. Jag tar upp dagboken och börjar läsa i den. Inget är sig likt här alla är så konstiga jag vill tillbaka hem till min presenning och hårda madrass.