OTHELIUM #Wattys2016

Del 6 - Paris

Jag börjar bege mig hemåt, då jag ser att klockan är halv sju. Festen började klockan sex, en halvtimme sedan, och jag var inte ens halvvägs klar. Min bil hade inte kommit än heller, och jag tänkte inte gå hem i de högklackade skorna. Tillslut så får jag vissla till en taxi, som stannade och jag satte mig i den. Jag rotade igenom min väska medans bilen körde iväg. När taxin parkerade utanför huset gav jag honom en femtiolapp, innan jag öppnade bildörren och gick ut. Jag går till dörren och rotar igenom min väska igen efter nyckeln. Den var inte där. Jag börjar sakta men säkert få panik, då jag inte hittar nyckeln i väskan. Jag kom på att jag hade ett kodlås jämte, ifall att jag skulle glömma nyckeln. Jag trycker in koden på knapparna, och portarna slås upp framför mina ögon. Jag går in och tar av mig skorna, men plötsligt stannar jag av förvåning. Nyckeln låg på byrån i hallen. Jag blev genast förvirrad. Man måste låsa dörren med nyckeln, man kan bara använda koden till att öppna den. Vem hade då låst dörren? Med denna förvirrande tanke i huvudet gick jag upp till min garderob. Jag var ju tvungen att byta om till den röda klänningen. När jag kommit in i garderoben rynkas min panna och mitt hjärta börjar dunka. Klänningen var borta. Den fanns inte någonstans i hela garderoben. Jag vänder mig till alla mina halsband. Det röda halsbandet vart också borta. Genast träffas jag av tanken, mina skor. Skorna jag skulle ha till klänningen och halsbandet. Jag vrider om handtaget för att öppna dörren. När jag fått upp den möts jag av en svartklädd man med en trasa i handen. Jag skriker så högt jag kan, men förgäves. Ingen kan höra mig. Han sätter trasan över min mun och näsa och allt blir svart.

När jag vaknar har jag ont i ryggen. Jag har huvudvärk och jag fryser. Mina kläder är dyngblöta. När jag slår upp ögonen möts jag av en blå presenning över mitt huvud. Jag reser mig snabbt upp och kollar ner. En liten, papperstunn madrass stod mina fötter på. Jag tar ett steg ifrån madrassen, och mina fötter blir plötsligt ännu kallare och jag rycker till av det hårda, ojämna underlaget. Sten. Kall, dyngblöt, spetsig, ojämn sten. Jag kollar runt mig på väggarna. Samma sten. Inga fönster, inga dekorationer, bara sten, överallt. Dock ser jag snart ett område när marken är full av sand. Jag tippar dit på mina tår, för att inte hälarna skulle göra ont. Så fort jag kommit till det mjuka området sätter jag mig ner på knä. Mia ögon var tårfyllda, men jag visste att det inte var någon mening att slita på min röst för att ropa på hjälp. Ingen skulle höra ändå. Jag kryper ihop och sätter hakan mellan mina knän och gungar fram och tillbaka. Jag ville hem. Plötsligt känner jag hur min hand möter en hård, platt yta. Det kändes som skinn, eller läder. Jag tar fram vad som finns under min handflata. Jag rynkar pannan när jag håller föremålet framför mig. En bok. Någon sorts dagbok, gjord av brunt läder. Den var sliten och smutsig. Jag slår upp första sidan."Willow Griffin" stod i mitten på sidan. Jag visste att jag hört namnet förut, men jag kunde inte sätta fingret på var.Jag bläddrade fram några sidor. Boken var full av helskrivna sidor i hundratal, jag förstod att Willow hade varit här en väldigt lång tid. Jag börjar läsa en slumpvald sida.

"Hissen var tom idag. Nästintill, iallafall. En ynka halvdeciliter vatten och en fjärdedels macka. Jag förstår inte. Vad hade jag gjort nu? Min presenning håller på att gå sönder. Någon sorts insekt, eller djur, har bitit hål i den. Jag hoppas bara att regnet inte börjar falla ner. De kanske straffar mig för att jag inte tar bättre hand om det lilla jag har?"Nu slog det mig. Willow Griffin, som i den försvunna tjejen sedan tio år. Det var här hon hade varit. Jag förstod inte. Vad hade hänt med henne nu? Varför är hon inte kvar? Har hon lyckats rymma, och isåfall, varför tar dem hit mig, och inte henne? Självklart slog den hemska tanken mig, att kanske, s hade Willow dött. Kanske, är det samma öde som jag kommer att få möta. När jag kommit över alla mina frågor börjar jag tänka på vad jag precis läste. Hissen? Vad var det för något? Jag såg ingen hiss. Kanske hade hon bott här så länge att hon började hallucinera saker? Just i den minut, hör jag något svagt bakom mig. En liten lucka öppnades, ifrån den enda släta lilla kvadraten som fanns på stenväggen. Jag reser mig sakta upp för att gå till den. Mina händer höll fortfarande i dagboken. Kanske var detta hissen Willow skrev om? Jag sträcker fram min hand till pappersmuggen som fanns i luckan. Jag kollar ner i den. Halvfull med vatten. Jag går närmare och sträcker handen till en liten bit bröd. Det var torrt och segt, och mitt luktsinne fattade tag om en rutten stank. Jag ser en lapp som är fasttejpad på en av luckans sidor. Jag läser texten högt för mig själv.

"Välkommen tillbaka Willow. Du trodde väl inte att vi skulle låta dig stanna där ute i det fria? Patetiskt. Här får du den enda måltid du kommer att få de närmsta tre dagarna, för att du var olydig. Våga du ALDRIG rymma igen, då kommer du inte undan levande igen." Jag blev rädd av meddelandet. Så de trodde att jag var Willow? Vilka "De" var visste jag inte. Jag tänker inte ta reda på det heller. Jag känner hur saltfyllda tårar rullar ner för mina kinder och droppar ler från hakan till den hårda, kalla marken. Skulle jag någonsin komma ut härifrån?