OTHELIUM #Wattys2016

Del 15 - Willow

Willow sväljer då hon ser kråkan på dörren, hon går med sina skakiga ben in i huset och undviker att se emot tecknet. Willows blick letar omkring i huset efter Paris men ingen är där, hon gör ett försök i att se om Paris är inne i sin walkincloset men ingen syns till i huset. Det är alldeles tomt i huset, inte ett ljud hörs förutom hennes egna andetag som väser sig ut igenom hennes torra mun. Hon granskar Paris's rum med sin blick i ett försök att hitta en ledtråd till var Paris kan ha gått.

Efter en timmes letande ger Willow upp och häver sig ner i den stora sängen som står mitt i rummet och är alldeles ovalformad. Hennes lugg glider ner framför hennes ögon och kittlar hennes ögonlock då hon har ögonen stängda. En kall bris för sig längsmed hennes kropp vilket får något att röra sig jämte hennes bleka hand. Willow öppnar försiktigt sina ögon och kisar emot solens blekta ljus i att försöka se vad det var som rörde hennes hand. en vit liten papperslapp reflekteras emot det röda påslakanet. Willow reser sig långsamt upp på sina armbågar, hon uppfattar ett ljud ute i entrén vilket gör att hon hoppartill. Hon fattar tag i lappen medan hennes reflexer gör en rullning ner ifrån sängen som inte var sådär speciellt graciös. En duns i golvet och Willows handled svider, hon vrider på sig. Lappen som hon håller hårt i handen formar sig längsmed hennes fingrar i en båge. Willow läser de små, guldiga och krokiga bokstäverna som pryder den blanka ytan.

"Poolparty hemma hos Matthew

klockan : 19.30

Plats: wallflowerstreet 24"

Willow ser emot det glänsande armbandet som hon har runt in handled med någon slags timer, en lång och spetsig remsa rör sig snabbt inuti glasbehållaren. Hon antog att det var en klocka men det vara bara det att hon inte kunde klockan så ja. Men det fick gå i alla fall, Willow hör röster bli starkare och starkare. Hon rullar under sängen medan två stycken män kommer in i rummet helt svartklädda med vapen i händerna.

Den kvava luften under sängen luktar unket hon kan urskilja dammpartiklarna i luften. Willow håller andan ,medan hon kravlar sig upp på andra sidan sängen och springer.

Willows ben slår så hårt emot marken att det svider i dem. Vinden slår emot henne och bär med sig ljuden av springande steg bakom henne. Willow vänder inte sin blick om. Utan fortsätter att springa tills hon har skakat av vakterna. Hon stannar då hon inte känner igen sig längre. Ett område med gamla hus.

De är stora med söndriga fönster i en obehagskänsla kryper sig fram. Ett hus som hon passerar känns det extra obehagligt att se på. Det liknar nästan ett gammalt slott. I grunden för länge sedan har det nog varit rött eller vitt. Men nu är det vitt är rött i flaggor som hänger trött på de steniga väggarna. På vad hon tror är framsidan pryder en stor balkong huset med staket runt som formar in den. Fönstren på husets blekta framsida är stora och långa så att de nästan möter taket. Pelare från takets spetsar bolmar upp som ståtliga spiror.

Trädgården är lika hemsk den (nästan värre) med halvt om halvt döda buskar som inringar gränsen mellan trädgården och huset. Gräset är högt och når mig ändå upp till höften. Några små igenvuxna blomrabatter syns över trädgården. Ett dött träd som står fridfullt och väntar. Dess grenar sprider sig ut i luften som om de greppade efter någonting.

Willow börjar gå sakta men säkert igenom området. Hon trycker sin dolk hårt emot sin handflata och har blicken fäst hela tiden rakt fram. En kall hand på hennes axel får Willow att stanna. Hon vänder sig om men det är ingen där. Ett gällt skrik far igenom luften och får hårstråna att resa sig över hela kroppen. Hon börjar springa allt vad hennes kropp bara orkar.

Tillslut hittar hon skylten där det står med stora och guldiga bokstäver.

"Wallflowerstreet"

Willow börjar gå sakta på den mjuka asfalten i solen som lyser. Hon ser över husväggarna och letar efter nummer. En stor bil kommer körandes på vägen jämte henne. Basen dunkar från högtalarna i bilen. Willow grimaserar till ljudet som får hennes trumhinnor att dunka så hårt att det gör ont. Tillslut hittar hon numret på huset som det stod på lappen och går med bestämde steg in. Musiken dunkar högt ut över hela området. Skratt hörs på långa mil därifrån. Willow stegar in i den fina entrén med sina smutsiga skor. Människor ser emot henne som om hon var ett djur eller något. Hon klampar längre in i det stora utrymmet för att lyckas hitta Paris. Tillslut då hon är påväg att ge upp ser hon henne stå och prata med en kille. Hon går snabbt fram emot henne och knackar henne försiktig med sin beniga hand på axeln. Sedan drar hon undan henne där det inte är så mycket människor.

"Jo, vakterna var hemma hos dig då jag var där. De letade efter mig och denna gången tror jag inte de nöjer sig med att sätta mig i grottan jag tror att de vill göra sig av med mig"

Säger hon med en ledsen blick och ser bedjande emot Paris. De springer ut tillsammans genom dörren till den stora fasaden. Luften känns tung omkring dem och fåglarna låter som paralyserade mot den tunna väggen av känslor som omfamnar dem. 

Efter ett tag lyckas de ta sig därifrån. Men vad som väntar dem runt hörnet hade de ingen aning om. Tills vakterna drar sina vapen och skjuter omsorgsfullt mot deras bröst. En efter en faller de till marken. Nu finns ingen av dem kvar, Bara det blå blodet som rinner längsmed gatans gassande asfalt och gatubrunnen som färgas olidligt blå. Alla människors blickar dras mot deras oundvikliga blod. Aldrig har världen skådat denna styrka i två syskon som haft så lika men ändå olika liv. Som nu blir till en och samma själ. Efter deras markanta död sprider sig denna berättelse över världen. Alla vet nu vilka Paris och Willow var, men det är inte det som är det märkliga med denna berättelse utan det är hur de faktiskt hade en chans att överleva med gift i deras blod. Det visade sig att det var hemocyaniner i deras blod som gjorde att det blev blått. 

Här slutar deras resa för gott och kanske lite för drastiskt men du får inte glömma att de faktiskt lever kvar än idag. I våra hjärtan och minnen för evigt.

.....

Tack för att just DU har tagit din dyrbara tid och läst just våran berättelse. Det betyder så mycket, förlåt för ett så drastiskt slut men ville få ett avslut på boken eftersom att vi vet att ni har väntat på det. Så ha det bra tills vi ses igen.