En spegel av blod

Prolog

Vad är värst? – Att leva i en lögn och inte veta om det, eller plötsligt få reda på att man befinner sig precis mitt i den. Att allt det man trott är självklart, plötsligt inte är det längre. Att allt man vet och allt man är, bara är ytterligare en bunt av desinformation och djupa lögner.

Outtalade lögner. De där som finns men som man inte kan ta på, eftersom de aldrig sägs högt. De är alldeles tysta, inbäddade i det man tror är verklighet. Gömda bland de runt omkring dig, de som du litar mest på. Gömda ifrån dig för att de inte vill att du ska veta att du lever i den där stora lögnen. För att du aldrig ska få reda på sanningen.

Du ska inte få veta.

Men vad gör man då, när man plötsligt vet? När man plötsligt känner till allt det där man inte skulle känna till? När man vet något som gör mer ont än någonsin?

Vad fan gör man?

Jo, det ska jag tala om: Man gör inget alls. Inte ett piss faktiskt. Inte ett jävla skit.

Förutom möjligen att skrika åt allt och alla att hålla käften.

Man söker vakuum. Inga ljud, inga skratt, inga sånger, ingen rörelse. Ingenting. För man vill hindra upptäckten av fler lögner. De kan gömma sig var som helst. Därför är det säkrast att frysa ner sig själv, (likt Han Solo i Star Wars V), så att man slipper se den där befängda verkligheten.

Eller förlåt, jag menar lögnen.

Man skriker åt alla att de ska dra åt helvete. Skriker så att man kan känna sig värdelös och tom och utnyttjad och alldeles handfallen i lugn och ro. Så att man stilla kan dö i ensamhet, uppriven av det där sveket. Eller åtminstone få försvinna bort en stund. Få känna sig bekymmersfri igen.

För vad ska man göra när man plötsligt inser att man inte har någon alls? Att de som man trodde att man hade är svikare och bortsett från dem, så finns det ingen annan...

Ensam. Att ett enda ord kan eka så mycket, så högt. Så öronbedövande.

Bobo kan fortfarande lyssna, men något vettigt svar och livstips kan man inte riktigt få. Hur gärna jag än vill ta tag i det ruffiga plyschtyget och krama honom så hårt att sömmarna brister och det luddiga, vita fodret sipprar ut, så försvinner inte det solklara faktumet att jag är planterad i lögnen. Rotfast, sedan många år. Lögnen är min verklighet, vare sig jag vill det eller inte. Den är vad jag är.

Och de vet inte att jag vet. De vet inte att jag vet deras hemlighet. Deras stora svek. Men det gör jag.

Som fan att jag vet.