Love me like you do (Swedish) #Wattys2016

Kapitel 16

"It's still raining
This night is never ending, so lately
These days, my tears fall like rain
It's raining right now"

- Ailee - Teardrop. 

Medan Nadine är borta sitter jag först framför TV:n, under tiden som Darcy sover. Efter det är jag tvungen att ge Darcy en till flaska, hon skrek nästan av öronen på mig och slog med både armar och ben innan jag hann sätta mig ner och mata henne.

"Är du inte trött snart?" suckar jag och vaggar henne medan jag går runt i vardagsrummet. "Nadine kommer hem snart, och hon vill alltid vara nära dig hela tiden. Det är mycket enklare om du sover direkt när hon kommer." Darcy ser upp på mig med sina stora, för tillfället, blåa ögon utan att se trött ut över huvud taget.

Med en suck sätter jag mig i soffan, och ser på henne. "Du kommer inte att somna, eller hur?" I mitt huvud ser jag hur hon skakar på huvudet, och jag ler svagt åt tanken medan jag lätt börjar leka med henne. Fula miner pryder mitt ansikte, och tillslut kommer ett ljud ut ur Darcys mun. Ett skratt.

"Herregud", säger jag och ser på henne medan mina ögon vattnas. Ett stort leende sprider sig över hennes kinder, och jag skyndar mig att ta upp min telefon från fickan och tar ett snabbt kort på henne. "Du börjar bli så stor!" säger jag högt medan tårar rinner ner för mina kinder. Egentligen är det väl inte så stort, hon ler ju bara. Nadine skulle säkert tycka att jag är barnslig, varför gråter jag ens? Borde inte jag skratta också?

Det bara känns som en milstolpe, första skrattet liksom. Speciellt att det var jag som fick henne att skratta, det var inte Nadine eller någon fånig leksak. Utan jag. Hennes pappa, den som älskar henne mest i hela världen, jag fick henne att skratta.

"Du är så fin, min prinsessa." Jag lyfter upp henne, och pussar flera gånger på hennes kind. "Min finaste prinsessa."

"Är jag din drottning då?" Hör jag någon säga bakom mig. Jag vänder mitt huvud bakåt, och ser Nadine luta sig mot väggen i hallen. Jag torkar snabbt bort tårarna som är kvar på kinden innan jag ser på henne igen.

"Såklart", säger jag, med ett fejkat leende, vilket är det enda leendet jag använder när jag är runt Nadine. Hon går till soffan och kysser mig på kinden innan hon lägger armarna runt min bröstkorg.

"Hur mår min lilla Darcy?" ler hon och ser på mil dotter i mina armar, och det knyter sig i magen när hon kallar henne för "hennes".

"Hon mår bra", säger jag och hon kysser min kind.

"Hey, har du gråtit?" Hon vänder mitt huvud mot sig med hennes hand, och jag nickar kort. 

"Hon skrattade", säger jag, och Nadine förvandlas till ett levande frågetecken. 

"Vad menar du?" 

"Darcy, hon skrattade!" säger jag, mer exalterad än vad jag var i början när Nadine kom hem. Jag kan inte hjälpa det, det finns en person som jag älskar mer än Grace (men det är inte på riktigt, jag tänkte aldrig så) och det är Darcy. 

"Seriöst, skrattade hon?!" Nadine börjar också le, skratta till och med. Inga tårar formas i hennes ögon, men sen är det ju inte hennes barn heller så det är ju inte konstigt. Jag nickar och hon vänder sin blick till bebisen som ligger i min famn istället för att se på mig. "Skrattade du, min prinsessa?" Hon vänder sig fram pussar på hennes panna, och mitt leende försvinner. Darcy är inte Nadines prinsessa ... Det är min prinsessa. Det sticker till i min mage, och Nadine tar Darcy ifrån mig utan att ens be om lov, som att det är hennes egna barn. Som att hon bestämmer över henne.