Love me like you do (Swedish) #Wattys2016

Kapitel 17

As if my insides will explode,
cries come up my throat,
making me throw up
In my imagination, I fight with you,
make up with you and understand you

- BTS - Let me know

Jag ser på mig själv i spegeln, tar ett djupt andetag. Blundar. Andas ut.

"Hur mår du?"  Jag hör Nialls röst från min telefon som jag har lagt på handfatet framför mig.

"Bra", säger jag och tar ett till andetag, precis som han sa åt mig att göra när han började samtalet.

"Seriöst?"

"Japp." Jag ser upp på mig själv, försöker att känna något.

"Jag kommer att köra dig dit, så oroa inte dig över det."

"Okej." Tomhet. Om det är något jag känner så är det tomhet.

"Jag kommer tidigt på morgonen ... vi åker ju ganska tidigt."

"Ja." Jag möter min blick i spegeln. Ringarna under mina ögon är så mörka att det ser ut som att jag sovit med tre lager mascara som sedan smetats ut. Död är nog rätt ord att använda. Eller zombie kanske. Levande död. Det passar ju ganska bra på hur jag känner. Förutom tomhet då, alltså.

Niall suckar. Det hörs knappt, speciellt när lätet blandas med telefonens brus. Men jag vet att han gör det. Jag skulle inte ens behöva höra det för att förstå att han öppnade munnen för att låta en suck komma ut. "Vill du sova hos mig ikväll?" Han säger det som en enkel fråga men jag vet att han redan är påväg att sätta sig i bilen för att köra till huset och hämta mig. Egentligen har jag inget val, han vågar inte lämna mig ensam längre.

"Visst." Jag svarar ändå, hör hur han sätter på motorn och kör ut från uppfarten och vet att om mindre än en halvtimma kommer han att vara här och om en knapp timma kommer jag sitta i hans soffa men jag kommer fortfarande inte att känna något. Niall vet om det. Han vet att jag kommer sitta tyst ända tills jag somnar och sedan kommer han inte väcka mig men jag kommer vakna av honom och då kommer jag att veta att om några minuter kommer jag att träffa Harry för första gången på flera månader.

Niall svarar inte på det, och jag vet att det är för han skäms över att han tar med mig på det här. Han tror att, även om det var en bra idé från början, kommer det göra allt värre än vad det redan är. Men det är för sent att ställa in och dessutom kämpade han som fan för att kunna ta med mig och då det skulle inte vara bra om han kom helt ensam. Dock har han ångrat sig, och han tror att jag inte vet det men jag är 100% säker på att om han skulle kunna gå tillbaka i tiden skulle han aldrig ha gått på det sista mötet när de accepterade att jag skulle följa med.

"Jag är utanför." Det tog tjugotre minuter och trettiosju sekunder för honom att säga den meningen. Det tar mig ytterligare sjuttio sekunder att känna mig tillräckligt redo för att öppna badrumsdörren och lämna den lilla trygghet jag har lyckats lära mig att känna där inne. Jag går ut ur huset, låser dörren och lägger inte på samtalet med Niall förens jag ser hans svarta bil på parkeringen. Mina ben rör sig dit, mina lungor tar ett andetag innan jag öppnar dörren och sätter mig bredvid den blonda killen inne i bilen.

Han andas ut, som att han hållit ett andetag i flera minuter. "Hej."

Jag pressar ihop mina läppar, sväljer det saliv som samlats i min mun och nickar innan jag svarar honom med ett kort "hej." Och då vet han att det är okej att köra. Han skulle nog kört ändå men hans samvete skulle inte klara av att bara köra, utan ett enda klartecken från mig. Han skulle kunna göra det för en månad sen. Det tog mig inte lång tid att förstå att det är jag som gett honom den jobbiga känslan att inte kunna göra något utan att jag säger att det är okej men samtidigt bryr jag mig inte tillräckligt mycket för att försöka göra något åt det. Tyvärr.