För alltid vi ~M&M~

Kapitel 6: Mot sjukhuset

* * *Tuvas perspektiv* * *

Jag låg hemma i min säng, ensam, och kollade på mobilen. Plötsligt fick jag ett sms, från Pontus?

Åh nej, jag har ju helt glömt av att göra slut med Pontus, hur kan du vara så dum Tuva?

Jag gick in på meddelandet för att kolla vad han hade skrivit.

Från Pontus:
13:25

Om du vill så kan jag komma nästa helg igen, vi har inget planerat :)

Det känns ju ändå rätt jobbigt att göra slut med honom bara några få dagar efter att vi blivit ihop, men jag måste följa mitt hjärta, och mitt hjärta säger Marcus.

Till Pontus:
13:26

Du Pontus, jag tror inte riktigt att vårt förhållande kommer fungera. Ända sedan du kysste mig för första gången kände jag att någonting inte kändes rätt. Jag är ledsen, men den jag älskar mest är Marcus.

Jag läste meddelandet flera gånger innan jag till slut klickade på skicka knappen. Det tog bara någon sekund innan det stod att han hade läst det. Jag hoppade till när mobilen plötsligt plingade till ännu en gång.

Från Pontus:
13:28

Okej, om det är så du känner så är det okej.

Han verkade ju inte direkt glad, ingen smiley och dessutom avslutade han med punkt, och i min åsikt är det ett tecken på att man är irriterad, fråga mig inte varför, det bara är så.

* * *Sofias perspektiv* * *

Usch, jag vaknade i morse med världens huvudvärk, och den vägrar gå över.

"Hur mår du?" frågade Martinus som låg bredvid mig i sängen.

"Inte speciellt bra, det känns som att mitt huvud ska sprängas. Har ni några huvudvärkstabletter?" frågade jag och han gjorde en min som tydde på att han funderade.

"Jag tror det, vänta här" sa han och reste sig från sängen.

"Ja, jag kommer inte speciellt långt" sa jag och ett litet skratt lämnade honom.

Han gick ut genom dörren och ner för trappan. Jag låg kvar, helt ensam, och bara väntade på att han skulle komma tillbaka.

Efter en stund kom han tillbaka, men utan någonting med sig och en besviken suck lämnade mig.

"Fanns det ingen eller?" frågade jag och han skakade på huvudet.

"Men jag vet en annan sak som kanske kan hjälpa" sa han och gjorde en flörtande blick mot mig.

"Skulle inte tro det va" sa jag och kröp ner under täcket.

"Jag skojar bara" sa han och skrattade innan han gick ut från sitt rum igen, och var lika snabbt tillbaka, denna gången med ett glas vatten och en huvudvärkstablett.

"Din lilla j*vel" sa jag och han skrattade innan han ställde ner glaset på bordet och gav mig en puss på pannan.

Jag tog emot den vita lilla tabletten och med hjälp av vattnet svalde jag den.

"Nu får jag väl bara hoppas på att det går över" sa jag och la mig ner igen.

Jag hade fortfarande pyjamas på mig, eller ja, Martinus tröja räknar jag som pyjamas för jag sover jämnt med den.

"Och när ska jag få tillbaka min tröja?" frågade han och jag såg på honom.

"Den får du aldrig tillbaka" sa jag med ett leende och kramade om mig själv.

"Nu blev jag hungrig också, mitt liv är jobbigt just nu" sa jag och reste mig från sängen.

Jag ville ju inte besvära Martinus med att behöva gå ner igen, så jag gjorde det själv. Jag gick ner för trappan, och när jag bara hade några få steg kvar snurrade det till i huvudet och mitt balanssinne försvann totalt.

Klumpig som jag är snubblade jag och slog till smalbenet i ett av trappstegens kant.

"Martinuuus!" ropade jag och tårarna började rinna.

Det tog bara någon sekund innan jag hörde Martinus springa ner för trappan till hallen där jag nu lyckats sätta mig upp.

"Vad hände?" sa han oroligt och satte sig på knä vid mig.

"Jag snubblade och slog till benet, det gör så sjukt ont" sa jag och Martinus reste sig upp och sprang upp för trappan ännu en gång.

Lika snabbt var han tillbaka, fast med min mobilen i handen. Antagligen skulle han ringa sina föräldrar eller liknande.

"Hej, det är Martinus" hörde jag han säga.

"Ja, Sofia snubblade och jag tror vi måste kolla upp hennes ben" sa han och jag försökte höra vad personen på andra sidan sa, men det gick inte.

"Okej, bra, hejdå" var det sista jag hörde han säga innan han la på.

"Vem ringde du?" frågade jag.

"Dina föräldrar, de är på väg hit" sa han och jag nickade.

"Okej, men liksom, jag måste ha byxor på mig iallafall" sa jag och han nickade.

"Men jag kan sms:a mamma och be henne ta med ett par" sa jag och Martinus räckte mig min mobil.

Jag knappade in koden och gick in på meddelanden och skrev mitt meddelande till mamma innan jag la ner mobilen på golvet igen.

Martinus satte sig bredvid mig och la sin arm runt mig. Vi satt så i ungefär tio minuter innan det plötsligt knackade på dörren och Martinus reste sig upp och öppnade dörren.

"Men din lilla stackare" sa mamma när hon såg mig.

Hon gav mig byxorna som hon tagit med och jag tog på mig dem, det var otroligt svårt, men efter lite om och men så gick det. Det var ju inga jeans, utan det var väldigt pösiga byxor.

"Ja vi måste ju till sjukhuset, men frågan är ju hur du ska kunna sitta i bilen och ha benet rakt. Vi kanske måste ringa en ambulans" sa hon och jag nickade långsamt.

"Inte nog med att jag har väldigt ont i huvudet, nu har jag säkert brutit benet också" sa jag suckade och torkade bort tårarna som fortfarande rann ur mina ögon.

Några minuter efter att mamma hade ringt kom ambulansen och två kvinnor kom in genom dörren med en bår.

"Jisses" sa jag tyst för mig själv så att ingen hörde.

De gjorde några små "tester" eller vad man ska kalla det på mitt ben för att kolla om det var brutet och se var det gjorde som mest ont.

"Ja, ditt underben är brutet" sa en av sköterskorna och genast blev jag orolig.

Jag har aldrig  brutit ett ben i hela mitt liv, nu kommer jag ju inte kunna gå normalt på hur länge som helst, och jag kommer inte kunna rida Picasso heller. Men jag är glad att jag har Martinus iallafall.