För alltid vi ~M&M~

Kapitel 36: Lycka till

* * *Sofias perspektiv* * *

"Okej, då önskar jag er lycka till" sa läkaren innan han gick efter att han pratat lite med mig.

En sjuksköterska hade även tagit bort min p-stav, eftersom den inte behövdes just nu.

"Sa inte du att du skulle göra abort?" frågade Martinus förvånat och jag skrattade lite.

"Jo, men jag såg hur ledsen du blev, vilket fick mig att tänka om" sa jag och ett stort leende bildades på hans läppar.

"Okej Sofia. Vi kommer överens om det här då. Du ska gå klart skolan, utan tvekan, och medan du är i skolan tar jag hand om barnet" sa mamma och jag nickade.

"Men ska vi kanske åka hem nu?" frågade mamma och jag nickade.

***

Vi var nu äntligen hemma igen. Klockan var ungefär 11, så vi hade varit på sjukhuset i lite mer än fem timmar.

Jag var så sjukt hungrig att det inte ens finns ord för det. Vi gick in till köket och mamma lagade till något som vi kunde äta.

Väl klara gick jag och Martinus upp till mitt rum. Mamma skulle tydligen till jobbet för de behövde henne där, men det gör inte så mycket att vi är ensamma.

Jag ställde mig vid den stora spegeln på mitt rum och drog upp min tröja lite.

"Jag sa ju att min mage hade blivit större" sa jag till Martinus som satt i min säng.

"Ja men det är ingenting som en pojkvän kan säga" sa han och jag skrattade smått åt honom innan jag gick till sängen och la mig ner med huvudet på hans ben.

"Tänk att vi ska bli föräldrar" sa jag och såg hur ett leende spred sig på hans läppar.

"Det är helt sjukt" sa han och jag nickade.

"Det kommer ju bli världens snyggaste unge, med tanke på hur dens föräldrar ser ut" sa han och jag slog till honom lite löst på armen.

"Pappan är ju dritkjekk iallafall" sa jag med min bästa norska och Martinus skrattade lite.

"Mamman är ju modellmaterial" sa han och jag log åt det han sa.

"Gullig du är" sa jag och drog min hand längs hans kind.

Martinus la sin ena hand på min mage och jag la min på hans. Jag satte mig upp i hans knä och mötte hans blick.

"Men lovar du att stanna med mig? Jag kommer aldrig klara denna ensam" sa jag och han nickade.

"Självklart, jag kommer vara med dig till slutet" sa han och jag log.

***

Klockan hade nu blivit runt tre. Vi tänkte att vi skulle gå hem till Martinus för att berätta för hans föräldrar, och för Marcus och Tuva.

Väl framme vid hans hus gick vi in. Då och då värkte min mage dock, men läkaren sa att det mest var i början, och att det skulle göra mindre ont sen.

Vi gick tillsammans mot Marcus rum och knackade på. Vi öppnade dörren och mättes av Marcus och Tuvas blickar.

"Varför ser ni så glada ut? Och hur gick det på sjukhuset? Vad var fel?" frågade Marcus innan vi satte oss på sängen bredvid dem.

"Okej, ni måste lova att inte flippa ur" sa Martinus och Marcus och Tuva nickade.

"Okej, det var inget som var fel med mig. Allt som hänt mig, beror på att... jag är gravid" sa jag och båda två spärrade upp ögonen.

"Ska du genomgå ännu en abort? Och varför är ni då så glada?" frågade Tuva förvirrat.

"Saken är den att, vi kommer behålla det" sa jag och deras ögon spärrades upp ännu mer.

"Men ni är ju bara 15? Hur ska ni, eller framför allt du Sofia, kunna gå i skolan?" frågade Marcus och flyttade sin blick mellan mig och Martinus.

"Jo, min mamma kommer att ta hand om barnet medan jag är i skolan, så det är lugnt" sa jag och han nickade.

"Vet mamma och pappa om det?" frågade Marcus Martinus som skakade på huvudet.

"Vi berättade för er först. Men vi ska gå nu" sa Martinus.

Vi reste oss från sängen och började gå mot dörren.

"Lycka till" sa Marcus innan vi stängde dörren.

"Tänk om de reagerar dåligt" sa jag och kände hur oron steg lite.

"Ta det lugnt, det finns inget de kan göra åt det ändå. Det är ditt beslut helt och hållet" sa han och jag nickade.

Vi gick ner för trappan och ut till köket där Martinus föräldrar stod.

"Mamma och pappa" sa Martinus och de vände sig om.

"Hej! Hur gick det? Hittade de något som var fel?" frågade de och jag skakade på huvudet.

"Kan ni sätta er ner är ni snälla" sa Martinus och de nickade innan de satte sig ner på stolarna mitt emot oss.

"Jo, det är så här att, varför Sofia haft så ont, och betett sig annorlunda, är för att hon... är gravid" sa han och jag såg hur de blev chockade.

"Jaha, men hon ska väl göra abort?" frågade de och Martinus skakade långsamt på huvudet.

"Är ni helt galna? Ni är 15 år!" sa Martinus mamma högt och jag hoppade till en aning av hennes höga ton.

"Mamma, det är inte ditt val. Det är Sofias val helt och hållet, och du bestämmer ingenting" sa Martinus till Gerd-Anne som fortfarande såg bekymrad ut.

"Ja, jag är väl glad för er skull, men jag tycker inte att ni är redo" sa hon och jag bet mig löst i läppen.

"Hur långt in i graviditeten är hon?" frågade Kjell Erik.

"Vecka 17" sa jag och vände snabbt bort blicken för att slippa se deras reaktioner.

"17?!" sa Gerd-Anne förvånat och jag nickade stumt.

"Ni använder väl skydd?" frågade hon med en lugnare ton nu.

"Ja, eller, på sätt och vis" sa Martinus och hon kollade undrande på honom.

"Hur menar du?" frågade hon.

"Ehm, jag har p-stav, eller rättare sagt hade" sa jag och hon nickade.

"Okej då, så länge ni är lyckliga så löser det väl sig" sa hon och jag log lite.

Vi gick sedan hem till mig igen, eftersom jag helst var hemma ifall jag skulle få ont.

Jag hade även tänkt gå till skolan imorgon, vi får helt enkelt se om jag orkar gå hela dagen, men förhoppningsvis gör jag det.