För alltid vi ~M&M~

Kapitel 13: Vill du bli min igen?

* * *Martinus perspektiv* * *

Det hade nu gått några veckor, och Sofia pratade fortfarande inte med mig. Eller hon pratade med mig, men det var bara om jag i sådana fall sa någonting till henne först.

Skoldagen var precis slut, och det var fredag, så alltså helg.

Idag ska jag göra ett sista försök att få tillbaka Sofia, om hon inte vill, så är det lika bra att jag ger upp. Jag kan inte vänta hur länge som helst. Jag mår inte bra av att gå runt och vara ledsen hela tiden.

"Sofia" sa jag när jag såg henne gå längs vägen.

"Vad vill du?" frågade hon och jag suckade tyst.

"Kan du följa med mig hem? Jag måste prata med dig" sa jag och jag hörde hur hon suckade.

"Okej" sa hon efter en stund och vi började sedan gå hem mot mig.

Väl hemma hos mig tog vi av oss våra jackor och gick upp på mitt rum. Jag stängde dörren och satte mig sedan bredvid henne i min säng.

"Okej, jag måste veta, kan du förlåta mig? Jag kan inte gå runt och vara ledsen och orolig hela tiden, det mår jag inte bra av. Så jag behöver ett svar nu Sofia, vill du bli min igen?" frågade jag och såg hur förvirrad hon blev.

Jag såg sedan hur tårar började rinna ner för hennes kinder.

"Jag vet inte hur jag ska göra Martinus, jag älskar dig så mycket, men jag vet inte om jag kan lita på dig" sa hon och torkade bort tårarna som runnit ner för hennes kinder. Jag lutade mig närmare mot henne och såg in i hennes ögon.

"Du kan lita på mig, jag lovar, jag kommer aldrig svika dig igen" sa jag och skulle precis föra samman våra läppar när hon vred bort sitt huvud.

"Jag vet inte, jag-" mer hann hon inte säga innan jag vridit tillbaka hennes huvud och placerat mina läppar mot hennes.

Jag drog ifrån vår kyss och mötte hennes blick. Hon bet sig i läppen, så som hon brukar göra, innan jag kunde tyda fler tårar i hennes ögon.

"Förlåt Martinus, förlåt" sa hon och kastade sig på mig och förde samman våra läppar ännu en gång.

"Jag älskar dig för mycket för att släppa dig" sa hon gråtandes samtidigt som våra läppar rördes mot varandra.

"Men du måste lova mig att aldrig göra om det" sa hon när våra läppar lämnat varandra.

"Jag lovar" sa jag och ett svagt leende bildades på hennes läppar.

"Jag har saknat dig så mycket, din kropp, dina läppar, hela du. Du är den jag älskar mest av allt" sa jag och ännu en gång bildades ett leende på hennes läppar.

"Jag har saknat dig också" sa hon och jag kände hur mina läppar bildade ett leende.

"Vill du sova här i natt?" frågade jag och hon nickade.

"Mer än gärna" sa hon och jag log smått åt henne innan våra läppar ännu en gång fördes samman.

* * *Sofias perspektiv* * *

Jag gick ner för trappan med Martinus tätt bakom mig. Jag är så glad att han är min igen, för trots det han gjorde så kan jag inte sluta älska honom. Allt han har gjort för mig, jag kan inte bara strunta i det. Ett misstag är inte hela världen, men om det skulle hända igen, då får han hitta en ny flickvän.

Jag tog på min jacka och mina skor och tog min väska innan vi tillsammans började gå hem mot mig. Väl framme öppnade jag ytterdörren och la ner min väska på golvet.

"Varför tog det sån tid för dig att komma hem idag då?" frågade mamma innan hon kom fram till hallen och såg Martinus stå bakom mig.

"Och vad ska det här betyda?" frågade mamma och la armarna i kors.

"Jo, vi är tillsammans igen" sa jag och mötte min mammas fundersamma blick.

"Efter det han gjorde mot dig?" frågade hon och gav Martinus en menande blick.

"Ja, sluta nu. Jag älskar honom mer än vad du kan ana, och jag kan inte leva utan honom!" sa jag högt och såg hur mammas blick ändrades från arg till medlidande.

"Jaha, det är ditt val Sofia. Men Martinus, om du någonsin gör något liknande igen så kommer du aldrig mer få sätta din fot i det här huset, och aldrig mer få röra min dotter. Förstått?" sa hon och jag blev aningen generad.

Martinus nickade, och han såg näst intill skräckslagen ut.

"Tro mig, det var ett misstag, jag ångrar det otroligt mycket och det kommer aldrig hända igen. Sofia är mitt allt" sa Martinus och ett smått leende bildades på mammas läppar.

"Du är bra kille Martinus, jag litar på det du säger" sa hon innan hon vände sig om och gick.

Vi gick upp till mitt rum och jag tog fram lite kläder som jag la ner i en väska som jag hade på mitt rum.

"Ehm, Sofia" sa han och jag vände mig mot honom.

"Det här är min tröja" sa han skrattandes och visade upp en tröja som hängde i min garderob.

"Men jag gillar den, den luktar som du" sa jag och tog den ifrån honom och kramade om den och ett leende spred sig på hans läppar.

"Du kan krama mig istället" sa han och sträckte ut sina armar mot mig.

Jag slängde tröjan på en stol som stod vid garderoben och gick sedan fram till Martinus och kramade om honom. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och njöt av doften av honom.

"Hur kan du alltid lukta så gott?" frågade jag efter att han lagt sina armar runt mig.

"Jag vet inte" sa han och ett smått skratt lämnade mig.

Efter en stund hade jag packat klart och vi gick tillsammans ner för trappan.

"Jag sover hos Martinus inatt" ropade jag till mamma och pappa som satt i vardagsrummet.

"Okej, hitta inte på någonting nu bara" sa mamma och jag kände hur mina kinder blev en nyans rödare.

"Mamma!" ropade jag och hörde ett skratt komma från vardagsrummet.

Vi tog på oss våra ytterkläder och gick sedan ut genom dörren och vidare mot Martinus hus.

"Emma, mamma och pappa är inte hemma, och Marcus sover hos Tuva, så vi är helt ensamma" sa Martinus när vi kommit hem till honom och ett smått leende bildades på mina läppar.

"Nice, men tro inte för mycket" sa jag och hörde ett skratt lämna honom.

"Vi får väl se" sa han och jag puttade till honom.

Vi gick upp för trappan och in på Martinus rum. Jag ställde ner min väska på golvet och utan att jag hann tänka lyfte Martinus upp mig och la ner mig i hans säng. Han kröp upp över mig och ett smått leende bildades på mina läppar.

"Det var faktiskt länge sen nu" sa han och putade med underläppen och jag himlade med ögonen.

"Så du tycker att sju veckor är länge?" frågade jag och han höjde ena ögonbrynet.

"Eh, ja" sa han och jag skrattade lite.

"Det lät inte så mycket i mitt huvud" sa jag och mötte sedan hans blick.

********

Oroa er inte, mer drama kommer, det lovar jag ;)