För alltid vi ~M&M~

Kapitel 11: Festen

* * *Martinus perspektiv* * *

Jag tog på mig skorna och började sedan gå tillsammans med Marcus och Tuva mot Kevin. Det tog ungefär en kvart att gå, och väl framme hördes den tydliga musiken.

Vi gick upp till dörren och knackade på, och det dröjde inte länge innan Kevin öppnade dörren.

"Hej! Välkomna" sa han och vi alla sa tack samtidigt.

Vi klev in genom dörren och den första doften som slog mig var alkohol. Musiken dunkade i hela kroppen. Vi tog av oss våra jackor och gick sedan in till rummet där de flesta var. Det hade ju varit roligare om Sofia varit med, men jag skulle aldrig tvinga henne till någonting.

* * *Sofias perspektiv* * *

Jag satt med pyjamas i sängen och håret uppsatt i en slarvig bulle och kollade lite på mobilen. Jag vände blicken ut genom fönstret som var precis vid min säng och tittade ut. Det var mörkt ute, och inte en människa syntes. Jag blickade tillbaka till mobilen och såg att klockan var halv tio. Kevins fest började runt halv nio tror jag, så den har väl hållit på ett tag.

Jag funderade lite för mig själv innan jag bestämde mig för att gå dit, jag behöver ju inte vara där så länge.

Jag låste mobilen och reste mig sedan från sängen. Jag gick bort till min garderob och drog fram ett par svarta jeans och en vit tröja. Simpelt, men snyggt.

Jag tog på mig kläderna och drog sedan ur tofsen ut mitt hår och lät det falla ner över min rygg. Jag ställde mig framför spegeln och tog på lite smink innan jag kände mig nöjd och gick ut genom mitt rum.

"Jag går till den där festen som jag pratade med dig om innan, men jag är nog inte borta så länge" sa jag och hon nickade.

"Okej, men du vet regeln" sa hon och jag suckade.

"Ja mamma, ingen alkohol" sa jag och drog på min tunna jacka och mina skor.

"Hejdå" sa jag och öppnade dörren.

"Hejdå, ha så kul" hörde jag mamma säga innan jag hade stängt dörren.

Jag gick längs gatan och efter ungefär tio minuter hördes den höga musiken i mina öron. Jag såg alla ungdomar i fönstret och började gå närmare.

* * *Martinus perspektiv* * *

Jag hade ingen aning om vart Marcus och Tuva tagit vägen, men jag var iallafall bland alla andra ungdomar. Jag kände hur alkoholen hade påverkat min kropp och jag kunde inte tänka helt klart längre, men jag hade ändå koll på vad jag gjorde. Från ingenstans kom en främmande tjej fram till mig och drog mig ut ur folkmassan.

Hon tryckte upp mig mot väggen och pressade sedan sina läppar mot mina. Vad gör du Martinus? Det här är inte Sofia, varför kan jag inte dra ifrån, och varför känner jag ingen skuld?

* * *Sofias perspektiv* * *

Jag knackade på dörren och snabbt öppnades den och jag mötte Kevins glada ansikte.

"Hej Sofia! Jag trodde inte att du skulle komma" sa han och jag tyckte lätt på axlarna.

"Jag bestämde mig för att komma ändå. Har du sett Martinus?" frågade jag och han pekade mot rummet där de flesta höll hus.

"Tack" sa jag och log mot honom.

Jag tog av min jacka och mina skor och började gå in mot rummet. Jag såg mig omkring och min blick fastnade på ett par som stod lite utanför de andra, och jag visste direkt att det var Martinus, men vem f*n är den andra tjejen och varför står de och grovhånglar?!

Jag kände hur det tryckte mot ögonen och tårarna började direkt rinna. Jag gick med bestämda steg mot dem och tog tar i tjejens hår och drog bort henne från Martinus.

"Ge f*n i min kille!" skrek jag åt henne och puttade bort henne så att hon föll baklänges ner på golvet.

"Sofia, jag..." mer hann han inte säga innan jag avbröt honom.

"Hur kunde du?! Jag trodde jag kunde lita på dig!" skrek jag åt Martinus som stod förvirrad och såg på mig samtidigt som tårarna rann ner för mina kinder.

"Det är slut Martinus!" skrek jag för att överrösta musiken.

Jag vände mig om och sprang mot hallen och tog på mig mina skor och tog min jacka innan jag öppnade dörren och sprang ut. Mitt ben gjorde ont, men jag brydde mig inte, jag ville bara bort därifrån, så långt bort som möjligt.

"Sofia!" hörde jag en röst säga bakom mig.

Jag brydde mig inte om att vända mig om utan fortsatte bara gå mot mitt hus.

"Sofia vänta!" sa rösten tydligare innan jag kände någon ta tag i min arm.

Jag vände mig om och mötte Martinus blick.

"Rör mig inte" sa jag argt och drog min arm ur hans grepp.

"Sofia du förstår inte, jag visste inte vad jag gjorde. Snälla förlåt mig" sa han och jag blev bara mer arg av hans ord.

"Jag trodde att jag kunde lita på dig Martinus, det var därför jag lät dig gå ensam. Men det var tur att jag kom, för annars hade jag inte fått veta vilken idiot du är!" sa jag högt innan jag vände mig om och började gå hemåt igen.

* * *Martinus perspektiv* * *

Vad f*n har jag gjort? Varför kunde jag inte bara dragit ifrån den där kyssen.

Jag har förstört allt, jag har sabbat relationen mellan mig och Sofia. Och värst av allt,  jag har fått personen jag älskar mest av allt att hata mig.

"F*****n!!!" skrek jag så högt jag bara kunde ut mot ingenting innan jag satte mig på trottoaren och lät tårarna rinna ner för mina kinder.

Vad har jag gjort, varför var jag tvungen att gå dit från första början? Jag önskar så att man kunde spola tillbaka tiden.

Jag kände en hand mot min axel och jag hoppade till innan jag blickade uppåt.

"Försvinn" sa jag och ryckte på axeln så att Marcus tog bort sin hand.

"Vad har hänt Martinus?" frågade han oroligt och satte sig ner på huk bredvid mig.

"Det värsta som kunnat hända har hänt" sa jag och förstod att han troligtvis inte förstod någonting.

"Sofia har gjort slut" sa jag och kunde inte hindra fler tårar från att rinna ner för mina kinder.

*******

Ujujuj, nu ligger du risigt till Martinus :))