För alltid vi ~M&M~

Kapitel 7: Är det han?

* * *Sofias perspektiv* * *

Vi var nu framme vid sjukhuset och ambulansförarna hjälpte mig in så att jag fick träffa en läkare. De lyfte över mig till en sjukhussäng, och jag förstår inte hur de kan göra det utan att mitt ben ska göra ännu mer ont.

Mitt ben gjorde fortfarande lika ont, inte mer, inte mindre och jag vet helt ärligt inte om jag kan hantera denna ständiga smärta längre, jag vill bara såga av benet och slippa det.

Martinus gick bredvid mig in till rummet som jag fick. Och det tog inte så lång tid innan läkaren kom.

***

Efter någon timme hade jag nu fått gips runt benet och de hade fixat så att skelettet skulle växa ihop som vanligt. Läkaren hade nu gått och jag skulle behöva gå med kryckor i sex veckor.

"Martinus, jag är rädd" sa jag till Martinus som satt bredvid sjukhussängen.

"Varför?" frågade han och tog min hand.

"Jag vet inte, jag är bara orolig" sa jag och han torkade bort den enstaka tår som åkte ner för min kind.

"Det kommer ordna sig, oroa dig inte" sa han och ett leende spred sig på mina läppar.

"Tack för att du finns" sa jag och kramade om honom så gott det gick.

***

Jag fick äntligen åka hem nu, så jag gjorde mitt bästa med att hoppa ut på kryckorna. Det var verkligen inte lätt.

"Du skulle bara våga skratta" sa jag till Martinus som jag tydligt kunde se var nära på att brista ut i skratt.

Så fort vi kommit ut från sjukhuset började han skratta, såklart.

"Men sluta, det är svårare än vad det ser ut att vara" sa jag.

"Förlåt, det ser bara så roligt ut" sa han och jag gav honom en sur blick.

"Inte vara sur nu" sa han och gav mig en puss på pannan.

"Var står pappa?" frågade jag mamma som gick bredvid oss.

"Han står på andra sidan parkeringen, det fanns nästa inga platser sa han" sa mamma och en hög suck lämnade mig.

"Så jag ska alltså hoppa ända dit? Jag är redan trött ju" sa jag och hon kollade medlidande på mig.

"Vi kan göra så här. Ge din mamma dina kryckor" sa Martinus och jag kollade undrande på honom.

"Va? Ska jag hoppa på ett ben bort dit menar du?" frågade jag och han skrattade.

"Nej, självklart inte. Gör som jag säger nu bara" sa han och jag ryckte på axlarna och gav mamma kryckorna.

Snabbt och enkelt lyfte Martinus upp mig i sin famn och efter en stund var vi framme vid bilen.

"Tack" sa jag och lät våra läppar föras samman innan han släppte ner mig och jag hoppade in i bilen.

***

Vi var nu hemma hos mig och Martinus hade gått hem. Om några veckor börjar skolan igen, och det ska både bli roligt och tråkigt att komma tillbaka. Jag får helt enkelt njuta av tiden som är kvar och tillbringa mycket tid med Martinus, som jag i och för sig redan gör, även om det är skola, men jag kan liksom inte vara utan honom.

Vad kan man egentligen hitta på när man har brutit benet? Det finns ju inte direkt speciellt mycket att göra mer än att bara ligga still.

* * *Martinus perspektiv* * *

Jag satt just nu ensam i mitt rum och övade på min gitarr. Jag är ju inte proffs, men jag vill bli bättre.

När jag suttit med den ett tag ställde jag ner gitarren på golvet och tog upp mobilen istället.

Till Sofia:
17:29

Hej min prinsessa <3
Vad gör du? <3

Från Sofia:
17:31

Heej <3
Gör absolut ingenting, önskar att du var här :( <3

Till Sofia:
17:31

Jag har inget bättre för mig så, men jag gick ju nästan precis hem haha <3

Från Sofia:
17:32

Jag vet, men jag saknar dig redan :(

Till Sofia:
17:33

Jag kan komma imorgon <3

Från Sofia:
17:33

Okej, men det finns ingenting att göra. Är ju så begränsad nu :(

Stackaren då, hon är ju inte van vid att vara så begränsad i sin rörlighet eller vad man ska säga. Jag reste mig från sägen och gick bort till Marcus rum. Han var inte med Tuva för en gångs skull, så jag tänkte att vi kunde hitta på någonting, bara jag och han.

Jag knackade på dörren och ett tyst "Kom in" hördes. Jag öppnade dörren och gick sedan in.

"Vad gör du?" frågade jag och han lyfte blicken från mobilen.

"Inget speciellt, har tråkigt" sa han under tiden jag gick fram till hans säng där han satt.

"Då är vi två" sa jag och satte mig ner bredvid honom.

"Varför är du inte med Sofia?" frågade Marcus och jag ryckte på axlarna.

"Jag vet inte, jag gick liksom precis hem, och det finns ju inte mer att göra hos henne än här hemma förutom att bara prata, som vi gör nu" sa jag och han nickade.

"Ja det har du ju rätt i, men ni brukar ju alltid kunna hitta på någonting" sa han och jag nickade.

"Ja, men jag tänkte att jag bara ville spendera lite tid med dig. Det var ju väldigt länge sen bara du och jag gjorde någonting" sa jag.

"Ja, varför inte. Vad vill du hitta på då?" frågade han och jag suckade.

"Jag har ingen aning" sa jag och ett litet skratt lämnade Marcus.

"Vi kan gå ut och se men som kan göra bäst tricks med bollen" sa Marcus och jag nickade.

"Ja, det kan vi göra" sa jag och vi reste oss sedan från sängen.

* * *Sofias perspektiv* * *

Jag hade nu lyckats ta mig ner för trappan och hade bestämt mig för att gå ut iallafall, jag kan inte sitta inne en hel dag, det går bara inte.

Jag satte mig på den torra gräsmattan och sträckte ut benen framför mig. Jag tog sedan upp mobilen och kollade lite på instagram och andra sociala medier. En bild fick min uppmärksamhet. Jag tror att det var Martinus på bilden, men på bilden kysste han en tjej, och det var inte jag. Men jag och Martinus har ju varit med varandra i stort sett varje dag.

Jag tog en skärmbild på bilden och skickade den till Martinus, han om någon måste ju veta om bilden är riktig eller inte.