Den där dagen

Kapitel 3

KAPITEL 3

"Livet är som en dagbok där man skriver in alla de drömmar som aldrig blir förverkligade."

Var hade jag läst det citatet? På något sätt fanns det där inuti mitt huvud och ramlade nu ut när det som mest behövdes. Det stämde ju så perfekt. Alla de drömmar jag haft, vilka av dem skulle nu bli förverkligade? Skulle någon av dem bli det? För efter vad som hade hänt skulle ingenting bli sig likt igen, allra minst jag.

"Hej! Det är jag!"

Din glada röst fyllde mitt öra, fortsatte genom hela min kropp och gjorde mig varm av lycka.

"HEJ Rickard!" ropade jag glatt. "Äntligen ringer du!"

I samma stund som jag sa orden insåg jag hur fel de lät. Det var kritik! Så ville jag inte låta, som en gift gammal knarrig kärring.

"Äntligen?"

Du lät förvånad.

Jag bet mig i läppen av förargelse och förklarade:

"Det fattar du väl att jag har väntat, och när man väntar känns tiden så lång."

Du förstod och babblade på, full av glädje. Berättade hur det såg ut hos din morbror, hur vädret var, hur resan hade gått. Och jag... jag bara satt där, lyssnade och njöt av din röst. Och längtade, gud vad jag längtade! Det var nästan så jag ville ringa återbud till fotbollslägret för att få vara tillsammans med dig de där tre veckorna istället. Men... som du vet... så gjorde jag aldrig det.

Och det kommer jag att få ångra resten av mitt liv.

"Erika! Här är jag!"

Jag lyfte handen till hälsning när jag såg Erika komma springandes mot bussen. Sen som vanligt. Med kappsäcken slängd över ryggen. Den såg tung ut, tyngre än den kappsäck jag tidigare släpat på.

Solen strilade som ett mjukt sommarregn genom trädkronan som sakta susade i den milda sommarvinden. Ett levande leopardmönster bildades över Erikas vita T-shirt av skuggspelet. Det var en underbar dag, en perfekt dag att börja fotbollslägret. Snart skulle vi vara på väg. En våg av upphetsning for igenom mig. Jag hade svårt att stå still och när Erika äntligen kom fram, slängde jag mig om halsen på henne och gav henne en stormande kram.

"Ojdå!" sa hon och såg förvånad ut. "Vad är på gång? Trodde du inte jag skulle komma?"

Skrattande försökte jag förklara den känsla som for omkring i mig. Erika fnissade och började studsa omkring som en gummiboll bredvid mig.

"Så här menar du?"

Det var ett perfekt exempel på hur jag kände mig. Jag skrattade, sprudlande glad.

In i bussen studsade Erika och jag följde skrattande efter. Hennes kappsäck for fram och tillbaka. Slog än den ena och än den andra i huvudet eller på axlarna.

"Se dig för!"

"Håll reda på dina grejer!"

"Va i...!"

Det var några av de ord som följde oss genom bussen till baksätet där jag lagt beslag på två platser. Men inga av kommentarerna påverkade oss. Vi fortsatte att skratta och prata när vi slagit oss ner. Vi var glada och förväntansfulla på det som låg framför oss. Tänk om jag ens hade anat... Men det gjorde jag inte.

Hur skulle jag ha kunnat det?

En bred allé förde upp mot huvudbyggnaden som skymtade långt därborta, i slutet av den ståtliga trädparaden. Tänk... någon gång, för kanske inte så länge sedan, hade folk kört häst och vagn här. Vad pampigt det måste ha varit. Jag blundade och bilden av ett fyrspann med svarta hästar och svart vagn med stora, höga hjul syntes klart och tydligt i mitt inre. Tänk att få komma så ståndsmässigt upp till huvudbyggnaden.

Bryskt kom jag tillbaka till verkligheten av att Erika hojtade tätt intill mitt öra:

"SOVER DU? Vi är framme nu."

Mina slutna ögon öppnades till en häpnadsväckande syn. Framför mig låg en riktig sydstatsvilla, ett pampigt stort vitt hus. På höga vita pelare vilade en bred balkong som sträckte sig utefter hela framsidan. Det utsirade träräcket runt balkongen och de vita fönsterluckorna gjorde att huset såg ombonat och varmt ut.

Fantastiskt! Här skulle jag bo i tre hela veckor! Jag skulle komma att känna mig som en prinsessa!

Tänk vad fel jag hade. Inte visste jag, att jag efter två veckor skulle känna mig som den största skit i hela världen. Totalt värdelös, inte värd att sätta fötterna på jorden. Men då... då kände jag mig som en riktig rikemansdotter. Det var med värdighet jag klev av bussen och satte mina första steg på den grusade planen. Om det ändå hade varit mina första OCH sista steg!

Erika och jag delade ett underbart rum med utsikt åt baksidan. Tänk när jag säger baksidan, så far mina tankar till en film jag såg en gång. Där kunde man verkligen tala om baksida. En ruffig gammal gård full med stinkande soptunnor. Inte ett träd eller grönt grässtrå så långt ögat kunde se. Men här, framför mig, bredde en stor park ut sig. Konstfullt klippta buskar sprängde fram genom parken. Ryttare, harar, hästar, hjortar... ja allt möjligt fanns avbildade i dessa så kärleksfullt klippta buskar och träd.

Och rabatterna. Jag saknar ord att beskriva dem, men jag ska ändå försöka. Det var en otrolig färgprakt. Den ena färgen avlöste den andra i ett oändligt färghav. Det var knappt min hjärna orkade ta in allt. Det var bara för mycket!

Jag drog djupt efter andan. För att insupa, minnas. För att stoppa ner allt i min lilla minnesask som jag bar djupt inne i mitt huvud. En ask där jag stoppade allt fint jag sett eller upplevt. Den plockade jag fram när jag någon gång kände mig ledsen eller besviken. Asken rymde många glada minnen, men det här skulle bli det färgstarkaste av dem alla.

Hur kunde jag ana att detta minne som jag trodde skulle läggas i glädjeasken, skulle komma att hamna på minussidan i mitt liv.

"Ett brev! Du har fått brev!"

Erika kom springande i full fart uppför de stora, breda trätrapporna. Hennes steg tycktes eka i hela huset och det var inte bara min dörr som hastigt rycktes upp för att se vad som stod på.

"Älskade Angelica

Jag räknar dagarna tills vi träffas igen. Om det bara inte var för ditt förbaskade fotbollsläger så skulle du nu ha suttit här vid min sida och sett solen färga himlen röd..."

Jag njöt av vartenda ord som om det var du som hade sagt dem till mig. Det värkte i mig av längtan. Åh, varför skulle det vara så svårt att vara utan dig?

Brevet lästes om och om igen. Det visade sig vara det enda brev som skulle nå fram till mig innan fotbollslägret var slut. Jag hann läsa det många gånger innan det där hände. Men efter den där dagen... Då ville jag inte längre ta i ditt brev. Jag kände mig inte längre värdig de underbara ord du skrivit till mig.