Kapitel 14

76 5 0
                                    

Det var samma kväll som Erika åkt iväg till sjukhuset. Det hade varit mycket uppståndelse och hunnit bli sent innan huset kom till ro igen.

Jag satt uppe ett tag och väntade på att någon skulle komma och berätta för mig hur det hade gått för Erika. Jag undrade över om hon skulle komma tillbaka till lägret igen. Men till slut tog sömnen överhand och jag föll omkull i sängen och somnade med kläderna på.

Det måste ha varit sent när jag vaknade, för jag uppfattade inga andra ljud i huset. Det var tyst och mörkt. Endast Erikas sänglampa kastade ett svagt sken över rummet.

Jag förstod inte att någon hade kommit in i rummet förrän jag kände en hand över min mun. Skräcken grep tag i mig. Jag visste ju inte alls vem det var. I nästa stund talade personen och då jag insåg att det var Adrian slappnade jag av. Han hade förmodligen kommit för att tala om för mig hur det var med Erika. Han höll säkert handen för min mun för att jag inte skulle skrika och väcka hela huset. Det var det jag trodde, först...

"Nu är jag här. Har du väntat?"

Orden kom som en hes viskning genom nattmörkret.

Klart jag hade väntat. Jag undrade ju hur det var med Erika. Så jag nickade ja och hoppades att han skulle känna min rörelse i sin hand.

"Så bra", sa han.

Jag kunde riktigt höra leendet runt hans mun. Och jag trodde i min enfald att han tänkte ta bort handen från min mun och låta mig ställa alla de frågor som bubblade inom mig. Men till min förvåning kände jag plötsligt hur han sträckte ut sig på sängen bredvid mig. Hans ena ben lade sig tung över min kropp. Handen låg fortfarande kvar över min mun.

Det var då jag började ana att det kanske inte var riktigt så som jag trodde och jag skakade på huvudet.

Ett dovt skratt kom från Adrian.

"Åh, jo, du vill själv. Det har jag allt märkt."

Så fanns plötsligt den andra handen trevande över min kropp och fann mitt ena bröst. Han kramade och knådade medan jag frenetiskt skakade "nej" med mitt huvud och försökte ta mig loss.

Men istället för att släppa mig, sjönk Adrian ner tyngre och tryckte ner mig. Han lät mycket belåten när han fortsatte tala.

"Jag älskar vildsinta tjejer. Fortsätt gärna spjärna emot, det tänder mig bara mer. Du kan inte lura mig. Jag vet att du vill. Du har väntat på detta länge.

Med ett ryck slet han sönder t-shirten jag hade på mig. Bh-n gick snabbt samma väg.

"Mmmm", sa Adrian och slickade sig om munnen. "Jag har sett dem förr. När du duschat har jag sett dig genom fönstret. Jag har sett dem... Och nu är de äntligen mina!"

Han böjde sig ner och sög hårt på ena bröstvårtan. Det andra bröstet masserade han hårdhänt.

"Skönt va?" sa han när han för ett ögonblick släppte taget.

Sedan satte han tänderna i det och bet hårt.

Jag skrek.

Men vem hörde det? Adrians hand vilade tungt över min mun. Frenetiskt försökte jag skaka honom av mig. Sparka, slå honom. Men han bara skrattade njutningsfullt. Han verkade bli ännu mer upphetsad av mitt motstånd. Adrian slet åt sig den sönderrivna t-shirten och drog bort handen från munnen. I samma stund som jag öppnade munnen för att skrika på hjälp tryckte han in t-shirten så långt ner som det gick. Jag höll på att kvävas. Paniken grep tag i mig. Skulle jag dö nu?

Den där dagenDär berättelser lever. Upptäck nu