Kapitel 22

48 5 0
                                    

Erika satt och iakttog Rickards ansikte som hon kunde läsa som en öppen bok. Hon såg de omtumlande känslor som for igenom honom, lika fort som landskap passerar utanför ett tågfönster. Hon såg hans tårar, hans lycka, hans ilska. Känslorna skiftade ständigt. Men nu... nu hade han ett uttryck av fasa över hela ansiktet och Erika hade gett nästan vad som helst för att kunna förmå sig att helt fräckt våga gå fram och kika över axeln på honom. Men hon vågade inte.

Splittrad satt hon kvar och kände skräcken gripa tag i henne. Vad tusan hade Angelica skrivit?

"Åh, Gud!" kom det med ett stönandefrån Rickard och han slog förskräckt handen för munnen.

Den gesten kände Erika alltför väl igen ifrån sin mamma. Så hade hon gjort den dagen beskedet kommit om att hennes lillebror blivit överkörd. Även den dagen vid mormors dödsbädd. Vid mormors sista suck hade mammas hand flugit upp mot munnen. Och när pappa rapporterades saknad vid Estoniaolyckan... Fast han hade ju kommit levande tillrätta senare. Tack och lov.

För Erika innebar den gest Rickard just gjort ingenting annat än fasa, död och förskräckelse. Hon måste uppbåda hela sin självbehärskning för att förmå sig att sitta still och inte skrika: VAD SKRIVER HON?

Rickard var förkrossad. Ju mer han läste desto mer klandrade han sig själv för att han inte talat med Angelica, frågat henne vad det var som hade hänt.

Hur kunde det svinet? Han ville mörda honom. Hans lilla näktergal hade blivit utsatt för det fruktansvärdaste som kunde hända och hon hade tagit på sig hela skulden själv.

Rickard ville ha Angelica där hos sig. Hålla om henne. Säga henne att det inte betydde något. Att det inte var hennes fel. Allt skulle bli som vanligt igen. Han måste skynda sig att läsa vidare så att han kunde rusa hem till henne.

Aldrig hade Rickard gråtit så hämningslöst som han nu gjorde när han läste om våldtäkten av Angelica. Det var tårar av ilska, förskräckelse och av att han hade lika stor skuld i att Angelica mådde dåligt. Han hade inte funnits vid hennes sida när hon som bäst behövt honom. Det var en själslig tortyr att läsa vidare.

En ljudlig snyftning bröt fram, när han läste om hennes frenetiska skrubbande dagen efter. Hur hon skrubbat sig blodig för att bli ren.

Det var därför hon inte ville att han skulle ta i henne. Hur kunde hon tro att han aldrig skulle vilja... En tanke blixtrade fram. Han försökte tränga tillbaka den, men den envisades med att bli uppmärksammad:

Skulle han ha velat ta i henne om han vetat om detta? Våldtäkten!

Rickard försökte intala sig själv att han visst skulle ha gjort det. Men samtidigt for en känsla av samvetskval genom honom. För han var inte säker på att han skulle ha tyckt om att ta i henne strax efter att det hade hänt. Men nu då... skulle han kunna nu?

Åh, Angelica. Vad har du fått gå igenom?

Det där om att "Du vill själv" tvekande han inte inför. Han visste bestämt att hon inte ville. Han kunde ju läsa mellan raderna hur förtvivlad hon var. Åh, om du ändå var här så jag kunde hålla om dig. När han tänkte de orden förstod han att inget av det som hade hänt kunde förmå honom att låta bli att hålla om Angelica. Allt som betydde något var att de äntligen kunde bli tillsammans igen. En lyckokänsla började brinna inom honom.

Vilket helvete hon måste ha genomlidit den kvällen på tjejträffen. Där hade hon ju, enligt henne själv, fått bekräftelse på att alla tyckte att "hon ville själv". Rickard var urförbannad. Hans blick lågade av ilska. Han bet ihop tänderna hårt för att inte skrika högt. Angelicas plågor var även hans.

Här hade han förklaringen till hennes onormala beteende med mat. Han mindes också tydligt att hon slutat umgås med Erika. Ändå satt hon ju här nu.

Rickard lyfte blicken och såg rätt in i hennes stirrande, undersökande blick. Hon såg förskräckt ut.

Varför hade Angelica återupptagit kontakten med Erika. Bara för att få henne att ge honom skrivhäftet? Eller det kanske inte bara berodde på det. Kanske ville hon stryka ett streck över allt det gamla och börja om på nytt. Detta var kanske det första trevande försöket från Angelicas sida att bli vän med dem båda igen.

Han skulle förklara för Erika att... skulle han? Var inte detta något som bara var för hans ögon?

Innan han gjorde något så måste han fråga Angelica. För efter att ha läst så här långt var han säker på att hon väntade på honom och längtade lika mycket som han gjorde.

Åh, din stackare. Varför skulle jag äcklas av dig. Av att hålla de här sidorna i mina händer som du har tagit i. Jag tror inte att du ville själv. Det ska du få veta när vi träffas igen. Du ska få känna att jag älskar dig och tror på dig och framförallt, att jag inte tycker att det är motbjudande att vara tillsammans med dig.

Erika hoppade förskräckt till när ett fasansfullt skrik kom från Rickard. Hon såg honom flyga upp ur sängen, slita åt sig jeansen och snubblande ta sig fram mot dörren, samtidigt som han försökte ta på sig byxorna.

"Herregud! Herregud!" mumlade han förtvivlat.

"Vad är det Rickard?" sa Erika med darrande röst. "Vad har Angelica skrivit?"

Men Rickard svarade henne inte. Han hade nu fått båda benen i jeansen och var på väg mot ytterdörren.

"Rickard! Du har ju inga kläder på dig!"

Erika såg hur Rickard var på väg ut i bara jeans och pyjamasjacka, utan skor på fötterna. Tydligen hade han hört hennes rop för han slet ner en tjock jacka från hängaren och hoppade i ett par stövlar. Sedan var han utanför dörren.

Erika satt som förlamad. Men så skärptes hennes sinnen och hon rusade upp minst lika fort som Rickard.

"Angelica!" ropade hon.

Erika insåg att det måste ha hänt Angelica något. Hon gav sig inte tid att rycka åt sig det åtråvärda häftet, utan rusade ut i hallen för att ta på sig sina ytterkläder och komma ikapp Rickard. Häpet stannade hon när hon insåg att Rickard i sin brådska tagit hennes jacka. Men hon stod inte rådvill lång stund, utan drog på sig Rickards skinnjacka och var snart på jakt efter honom.


Den där dagenWhere stories live. Discover now