Den där dagen

Kapitel 4

KAPITEL 4

"Herregud! Han är ju bara alldeles FÖR snygg!"

Erika himlade med ögonen, lutade huvudet bakåt och såg upp mot himlen.

"Snälla, snälla gör så att han ser mig, bara MIG!"

Jag gav till ett skeptiskt skratt. Så där sa Erika om varenda karl som var värd att benämnas med ordet "karl". Med andra ord, hade han bara hunnit bli lovliga femton år, så var Erika intresserad av honom.

Den här killen var inte mycket mer extra än någon av de andra som hon brukade himla över. Han gick verkligen inte att jämföra med dig. För mig var du killen med DET!

Det var knappt att jag bevärdigade fotbollstränaren med en enda blick. Varför skulle jag det? Jag var ju inte intresserad.

Erika däremot, hon svansade omkring honom som en kåt honkatt i mars. Flirtade vilt med sina målade ögonfransar och sina intensivt blå ögonlock. Hennes läppar lyste "förföriskt" eldröda. Mycket passande för en kväll på disko, men på ett fotbollsläger...

Tränaren såg henne knappt. Med en snabb armrörelse föste han henne åt sidan och steg fram inför oss flickor och började tala.

Han hade den mest sensuella röst jag hört i hela mitt liv!

Jag hajade till och såg för första gången riktig noga på honom. Hörde inte ett ord av vad han sa. Det var endast hans röst som trängde in i mig och vibrerade sensuellt. Han måste ha sett min förvirrade min, för ett brett leende sprack upp i hans ansikte och han såg in i mina ögon. Jag slog rodnande ner blicken. Den mannen kunde läsa tankar, och just nu hade jag tankar inom mig som jag själv inte ville höra talas om.

"Han tittade åt mitt håll!" väste Erika lyckligt. "Han såg på MIG!"

Jo kanske var det så... att det var Erika han tittat på. Men ändå... Jag kunde fortfarande känna hans blick bränna innanför ögonlocken.

Hans namn var Adrian. Det talade Erika om för mig. Jag hade totalt missat vartenda ord som hade sagts vid första mötet med vår tränare. Han var TJUGO! sa Erika och fick det att låta mycket stort och imponerande.

"Tänk att en kille som är TJUGO är intresserad av mig", sa hon och snurrade lycklig runt på rumsgolvet.

Han hade spelat fotboll sedan han tog sina första stapplande steg. Det var i alla fall vad Erika påstod. Om det var sant, det vet jag inte, jag hade inte hört på. Men vad spelade det för roll, sedan...

Så ofta jag har tänkt tillbaka på den där första dagen. Det kanske var så ändå, att jag ville själv, innerst inne. Men ändå inte, jag hade ju dig. Varför skulle jag då... nej, Adrian hade helt fel. Jag ville inte, absolut inte. Men kanske att jag den där första dagen hade visat något tecken utåt, som jag själv inte anat, om att jag VILLE! Kanske var det min förvånade min när han började prata, eller mitt absoluta ointresse för hans solbrända, vältränade och, ja jag måste ju medge det så här i efterhand, MYCKET snygga kropp. Det var en kille som inte var van att bli ignorerad och kanske det var därför som han tyckte att jag var ett lämpligt... offer?

Om jag fick leva om den där första dagen en enda gång till, skulle jag då ha kunnat handla annorlunda? Och skulle det i så fall ha haft någon inverkan på de fortsatta händelserna? Men om det hade funnits en möjlighet att leva om vissa dagar och händelser, tänk vad tråkig till exempel Hamlet blivit eller Romeo och Julia. Nej, det är nu en gång så, att det som är gjort är gjort och kan inte bli ogjort. Vilket jag en gång för alla mycket brutalt har lärt mig av livet. Men om det nu hade varit möjligt för mig att leva om den där dagen, hade det inte inträffat då?

Vi flåsade och stånkade uppför den sista backen innan "hemmet", som vi nu kallade den ståtliga sydstatsvillan. Efter en mil i skogig, backig terräng var vi ganska slutkörda och längtade alla efter en dusch och att få slänga upp de trötta fötterna i en mjuk, bekväm soffa. Men inte då... Det var ett tufft läger, så när vi anlände till gräsplanen bakom huvudbyggnaden stod Adrian och väntade på oss. Pigg och fräsch, inte ett hårstrå i oordning med ett stort brett leende i sitt solbrända ansikte.

"Trettio armhävningar", sa han glatt, slängde sig ner i gräset och körde själv en serie armhävningar, dubbelt så fort som oss. Givetvis!

Stönande pressade jag mig upp på min tjugonde armhävning. Tusan också, tio kvar. Hur skulle jag klara det. Mina armar skakade, armhävning var inte min starkaste sida. Men på något sätt, om det nu var Adrians hånfulla leende när han såg mina skälvande armar, det vet jag inte, men i alla fall lyckades jag med tio till. Därefter sjönk jag helt slut till marken. Mitt huvud lyfte sig stolt från gräset och jag såg belåtet in i Adrians ögon.

"Ha, jag klarade det", ville jag säga, men endast mina ögon uttryckte orden, munnen höll tyst.

"Okej, tjejer, då kör vi igång med magmusklerna, de ni ännu inte har, men som ni snart kommer att upptäcka finns där. Vi börjar med..."

Och sedan var vi igång igen. Till slut hade jag tappat räkningen på hur många magövningar vi gjort, eftersom Adrian hela tiden lät oss ändra övning, men hela tiden med magen som centrering. Till slut kändes magen som en stor het klump, en klump som fått nog och vägrade ta emot mer. Men ändå, min envishet fick mig att fortsätta och fortsätta och fortsätta. Aldrig i livet att jag tänkte ge mig inför den här killen. Envis har jag alltid varit, det har mamma upplyst mig om i hela mitt liv. Men nu var jag tiotusen gånger envisare, jag skulle bara inte ge upp inför Adrian.

"Hjälp, jag dör", hörde jag Erikas röst bredvid mig. "Det här är inte sant. Hade jag vetat detta hade jag aldrig åkt på något fotbollsläger. Om det inte varit för Adrian förstås", sa hon, klämde fram ett plågat leende och slängde sedan en lysten blick efter Adrian, som nu gick omkring och granskade våra alltmer plågsamma magövningar.

Om jag inte varit så envis, hade det förhindrat alltihop?

Minns du telefonsamtalet från mig? Visst minns du? Det var ett rop på hjälp, fast jag inte insåg det då. Men någonstans inuti mig hade jag nog en föraning om att något var på väg att hända. Men aldrig hade jag anat den katastrof som väntade. Om du bara hade haft tid att prata då, om du inte varit så avspisande, så jäktad. Jag kände mig ganska tom efter vårt samtal. Jag som längtat så efter att få höra din röst, din ömma kärleksfulla röst. Men det enda jag hörde var ett glatt "Åh, hej, är det du!" och sedan några snabba förklaringar om varför du inte hann prata med mig.

Åh, Rickard, varför tog du dig inte tid. Det handlade ju bara om några minuter. Men de där minuterna kanske hade ändrat allt som senare hände.