Den där dagen

Kapitel 8

"Du är den ende..."

En dov, lycklig sång trängde ut från duschen. Hela morgonen hade Erika svävat omkring i ett lycksaligt rus. Med visshet insåg jag vem den där "ende" var hon sjöng om.

Hennes sång svävade falsk och tonlös, men ändå vacker i sin lycka, ut genom den tunna badrumsdörren. Jag kunde riktigt se henne snurra runt under duschstrålen, låtsande att Adrian höll henne i sina armar. Adrian!

Om jag ändå aldrig träffat denna av gudar skapta avbild av grekiskt mansideal. Varje gång jag hörde hans röst var en plåga. Den trängde sig in i mitt innersta, vibrerade, skälvde, pressade och trängde på. In, långt in, inuti mitt innersta. Rösten famlade efter mina känslosträngar, sträckte sig sökande ut, vidrörde, fick dem att darra och drog sig sedan snabbt tillbaka igen. Gud, vad jag hatade denne karl!

Gjorde jag...?

"Åh, vad jag är lycklig!"

Erika svepte ut ur badrummet, ångan stod som ett dimmoln omkring henne, gjorde henne till en softad bild, med mjuka konturer och ett övernaturligt skimmer. Hon såg fantastiskt lycklig ut.

"Du, Angelica, jag tror att jag är kär. Nej, jag tror inte. Jag vet! Jag är kär, kär, kär!"

Erika snurrade ett par varv på rumsgolvet, svepte badlakanet om sig som en sidensjal och tog några svepande valssteg över golvet.

"Kär, kär, kär" sjöng hon, blundade och for snurrande rätt in i sänggaveln.

"Helvete!" röt hon rätt ut. "Jävlar! Jag tror jag bröt tån!"

Erika slängde sig skrikande på golvet och höll om sin fot.

"Jag bröt den satans jävla tån."

Hon vred sig i smärta på golvet. Hennes tidigare så lyckliga ansikte var nu förvridet av smärta. Det syntes tydligt att hon hade mycket ont.

"Lugna dig vännen. Kom får jag se!"

Jag knäböjde vid hennes sida, lutade mig fram över foten och såg genast att det hade hänt något med tån. Den hade börjat svälla, och det rejält! Jag kunde föreställa mig att den i morgon skulle ha regnbågens alla färger.

"Du måste åka till sjukhuset med tån."

Jag försökte säga det så skonsamt som möjligt, för jag visste vad det skulle betyda för Erika.

"Aldrig! Aldrig! ALDRIG!"

Erika skrek ut orden. Hela hennes dröm hade plötsligt slagits i krasch.

"Jag SKA klara mig utan någon läkare. Jag KAN! Det vet jag!"

Hon tog tag i sängkanten, hävde sig upp på armarna och drog sig sakta upp på fötterna. Jag såg hur hon undvek att sätta tyngden på den skadade foten.

"Titta! Jag kan stå på den!"

Hon vände ett triumferande ansikte mot mig. Men under den triumferande masken anade jag smärta, både kroppslig och själslig.

"Erika..." sa jag bedjande "...du måste faktiskt låta en läkare titta på tån."

"Aldrig. Jag ska... Helvete!"

Erika sjönk ner på sängen, slog händerna för ansiktet och började snyftandes vräka ur sig ord efter ord.

"Jag kan inte åka hem, jag kan inte åka till sjukhuset, det förstår du väl? Det går bara inte. Jag måste vara kvar. Hur ska annars Adrian få upp ögonen ORDENTLIGT för mig? Nu anar han ju bara att jag finns. Jag vill att han ska SE mig. Verkligen få upp ögonen för mig. Hur ska han kunna göra det om jag inte är här? Hur ska jag kunna spela fotboll med min tå? Varför skulle jag slå i tån? Varför?"

Hon sjönk ned på sängen med huvudet djupt nerborrat i kudden, händerna körde hon in under den, som för att trycka kudden närmare ansiktet, kväva snyftningarna, eller var det verkligheten hon försökte utestänga?

"Erika..." Jag strök henne sakta över ryggen. "Det kanske inte är så farligt. kanske bara en liten stukning. Du är kanske bra om några dagar."

Men mina ord fick inte den tröstande verkan som jag hade tänkt.

"Om några DAGAR! Är du inte klok! Om några dagar! Vad tror du inte kan hända på några dagar. Han kan bli intresserad av en annan tjej. Tänk, nu när han precis har börjat lägga märke till mig, då händer det här..."

Hon flög upp i sittande ställning och svepte ut mot den alltmer svullnande tån.

"Hur ska jag få på mig mina skor? Hur ska jag kunna ta mig härifrån över huvud taget? Utan att göra mig till åtlöje inför Adrian?"

"Erika! Adrian är inte viktigast nu. Det är du själv som är viktigast. Min mamma brukar alltid ha en stående standarfras när jag blir ledsen över någon kille. Hon brukar säga: 'mister du en står där tusen åter, och tar du en av de tusen är det niohundranittionio som gråter'."

Jag log brett mot Erika, för att få henne att se det halvt som skämt, halvt som allvar.

Hon tittade upp på mig. Ögonbrynen rynkades ihop, pannan blev full av hårda streck och ögonen skymtade bara lätt i de små hålor som bildades när hennes ansikte skrynklades ihop till en hård mask.

"Jag förlåter dig aldrig det här!" utbrast hon och slängde sig stortjutandes på sängen igen.

"Mig!"

Jag tittade förvånat på henne. Vad hade jag gjort? Det var väl inte mitt fel att hon slagit foten i sängbenet?

Just du!" sa Erika och sneglade ilsket på mig från kudden. "Hade du inte funnits så hade det här aldrig hänt."

Jag förstod ingenting. Varför kastade hon skulden på mig, när det var hon själv som var orsaken till den?

"Du vill ha Adrian för dig själv, jag vet, jag har sett dina blickar. Du önskar mig ur vägen. Därför ser du till att det här händer."

Nu satt hon upp igen. Händerna stöddes mot sängkanten. Fötterna vilade försiktigt mot golvet. Den skadade foten verkade nästan sväva i luften av rädsla för att det skulle skjuta upp en ny våg av smärta genom tån.

"Men Erika, tror du jag är någon slags häxa?"

Jag stirrade klentroget på henne. Samtidigt försökte jag att hålla nere skrattvågen som växte i mig. Tänk min bästa kompis trodde att jag var en häxa!

Om jag ändå hade varit det, då hade jag hjälpt henne nu och trollat bort skadan som trängde in som en kil i vår vänskap.

"Nånting är du, det är säkert. För det är DU som har gjort det här."

"Erika! Nu går jag och hämtar hjälp. Det var tydligen inte bara tån du slog i. Det verkar som om ditt huvud också fått sig en rejäl smäll."

Och med de orden hängande i luften, vände jag på klacken, lämnade rummet och den hatfyllda stämning som snabbt infunnit sig där. Jag hämtade hjälp. Jag såg till att Erika blev körd till läkaren. Jag såg till att få rummet för mig själv. Det var JAG själv som gjorde så att...

Kanske var det så som Erika sa, att jag var en häxa. Att jag på något konstigt sätt framkallat det som hänt henne. Att jag verkligen ville ha henne ur vägen.

Men det var inte så, jag vet det. Jag tror i alla fall att det inte var så. Nej, jag vet säkert att det inte var så. För det finns inga häxor. Och jag ville ju bara hjälpa en vän. Och genom att göra henne en tjänst gjorde jag mig själv en otjänst, vilket snart skulle visa sig.