Den där dagen

Kapitel 7

Min nakna spegelbild lyser mot mig, som en anklagelse. Jag hatar anblicken av mig själv. Snabbt vänder jag mig bort, drar badlakanet om mig och börjar frenetiskt torka mig torr. Det här kan inte fortsätta, jag måste göra något, jag orkar inte längre. Det är hemskt att möta dig varje dag i skolan. Hur du ser rakt igenom mig, som om jag är luft. Hur du skrattar och nojsar med alla... alla andra utom mig, för jag finns inte längre. Det är som om jag aldrig har funnits. Åh, Rickard, om du bara visste hur du sårar mig. Om du bara visste vad som hänt. Men jag vågar ju inget säga, jag vill inte göra dig illa. Men snart orkar jag inte längre.

Orkar inte med din tysta anklagelse. JAG HAR JU INTE GJORT NÅGOT!

Egentligen!

"Ja, ni tjejer, nu har ni varit här en dryg vecka. Och ni har gjort bra ifrån er, fast bättre ska det bli. Men en liten belöning ska ni ha för den tid som gått. Ikväll bär det in till staden och disko!"

Ett vilt jubel bröt ut. Vi hoppade och klappade händer av glädje. Äntligen lite fritid. Ingen magplågning, ingen löpning, ingen träning. Bara dans och avslappning.

"Se det som träning", sa Adrian och lyckades med de orden förstöra lite av nöjet för oss. "Jag menar, dans är ju också en sorts motion. Och motion, det kan ni aldrig få för mycket av. Så ge järnet ikväll tjejer och ta på er bästa dressen, för ikväll ska vi ha kul."

"Det är nästan för bra för att vara sant", viskade Erika och nöp mig i armen.

"Aj, låt bli!"

"Förlåt, jag är bara så lycklig så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Tänk, tänk om jag får dansa med Adrian."

Hon blundade och tog ett danssteg på gräsplanen. Jag kunde lätt föreställa mig vad hon tänkte på. Jag skakade på huvudet åt henne och lyfte blicken. Den föll på Adrian, inte bara på honom, utan rätt in i hans ögon. Han stod där och verkade vänta på att jag skulle se på honom. Hans blick borrade sig brännande in i mina ögon. Det gjorde ont. Snabbt vände jag mig bort, skrämd, förfärad. Vad ville han egentligen mig? Mina ben slaknade något och jag blev plötsligt knäsvag. Vad gjorde han med mig egentligen? Han skrämde mig, eller rättare sagt, mitt eget jag skrämde mig.

Plötsligt ville jag rusa därifrån, jag kände mig som en snarad kanin. Ohjälpligt fast, men fortfarande med flyktinstinkten kvar.

"Kom!" sa jag och knuffade till Erika, samtidigt som jag raskt började gå mot vårt rum.

"Hörru! Vänta! Varför så bråttom?"

Erika skyndade snabbt efter.

Hon bubblade ivrigt på om kvällen. Vad hon skulle ha på sig, eller kanske ändå inte de kläderna, egentligen hade hon INGENTING att ha på sig. Det var i alla fall det som jag fick ut av hennes samtal.

Kanske sa hon något mer, jag vet inte. Mina tankar var långt bort, någon helt annanstans!

"Och ingen sprit! Hör ni det tjejer! Ingen alkohol!"

"Äääh", hördes samfällt från oss tjejer.

"Inte ens ett glas vin" ropade Mona.

"Absolut inte ett glas vin", sa Adrian med eftertryck. "Om ni bara visste vad ett enda glas gör med er kondition. Får jag se någon ta den minsta gnutta alkohol ikväll så blir det TVÅ mil för den personen imorgon. Och jag menar vad jag säger."

Shit! Inte tänkte jag riskera att få springa två mil, inte ens för en hel flaska vin. Men ändå hade jag så väl behövt ett glas nu. Av någon anledning var hela jag i darrning. Jag var nervös. Varför?

För vad du, Rickard, skulle säga om att jag var ute och dansade? Men jag behövde ju inte dansa, eller?

Snart var vi bänkade runt några bord och det dröjde inte länge innan det var full fart på de flesta av tjejerna. Vi var nog övervägande tjejer den kvällen, så många av oss dansade med varandra. Jag dansade inte, jag lovar, inte förrän...

"Får jag lov?"

Herregud, den där rösten gjorde mig alldeles knottrig. Hur kunde jag neka?

Snart förde Adrian mig runt i dansens virvlar. På något underligt sätt kändes det inte konstigt att dansa så där tätt, nära och så helt annorlunda än de andras hoppande och studsande till diskodunket. Herregud! Han kunde verkligen dansa!

När halva dansen gått kände jag mig berusad, inte av vin, nej då, utan av dansen, av flytet, av att helt enkelt kunna dansa på detta underbart gudomliga sätt.

En ljudlig suck flög ur mig.

"Skönt?"

Adrian såg forskande in i mina ögon.

Och med ens var hela förtrollningen bruten. På något sätt hade jag inbillat mig att det var dig jag dansade med. Dig, Rickard, dig och ingen annan. Men plötsligt insåg jag vem det var som höll mig i sina armar, tätt och intimt.

Jag stannade tvärt.

"Tack! Och ursäkta."

Så släppte jag hastigt taget om Adrians hand och nacke, och banade mig snabbt och brutalt fram genom folkmassan. Adrians förvånade utrop bakom mig drunknade i diskodunket. Jag skyndade in på toaletten och drog kvickt dörren i lås bakom mig. Vad höll jag på med? Jag skulle ju inte dansa och absolut inte med Adrian. Ändå gjorde jag det, varför?

Erikas röst dånade in till mig.

"Angelica! Är du här?"

Jag hade inte den minsta gnutta lust att svara henne, men vad kunde jag göra? Om jag inte sa något skulle hon rusa runt hela diskot och leta efter mig och säkert få igång alla de andra också. DET ville jag inte riskera.

"Jag mår inte bra. Låt mig vara!"

"Angelica..."

Hennes röst lät så bevekande, lite sårad.

"Jag undrar ju bara hur det var att dansa med Adrian. Vet du... du är den enda han har dansat med under hela kvällen."

Åh, herregud, inte det också! Jag trodde att han dansade med alla oss tjejer och att hade blivit min tur. Inte hade jag tänkt på vem han dansade med, eller INTE dansade med. Mina tankar hade varit hos Rickard.

"Kommer du ut?"

Återigen det bevekande, bönfallande tonfallet.

Och vem kunde motstå Erikas bönande? Inte jag! Mina ben hjälpte till att lyfta kroppen från toalettstolen, de förde mig fram till dörren, handen låste upp låset och sköt sedan upp dörren. Men jag, jag hade ingen del i någon av dessa handlingar. För någonstans i mitt inre anade jag den förestående katastrofen och jag var rädd.

En tjattrande, fnissande hop av unga flickor steg trötta på bussen för färd "hem". Alla var belåtna med kvällen. Erika riktigt strålade. "Han" hade pratat med henne. Det var lätt att se hur hon svävade som på små moln. Hon gav Adrian ett strålande varmt leende när hon gick förbi honom, där han stod i dörröppningen till bussen och räknade in oss.

Jag slog ned blicken när jag steg förbi. Men i samma stund som jag passerade Adrian hörde jag en viskning och kände en smekning på min arm. Det gick så fort och kändes så overkligt att jag efteråt undrade om det verkligen hade hänt. Hade Adrian verkligen sagt så där till mig?

"VAD pratade ni om, sa du?"

Jag lyfte förvånat huvudet från kudden, stödde det i handen och tittade över rummet mot Erikas bädd.

"Allt möjligt, men en hel del om dig."

"Om MIG?"

"Ja, så där i största allmänhet förstås. Det var ju MIG han egentligen pratade om och med. Märk väl, det var MIG han pratade med. Även om han dansade med dig, så sa han väl inte så värst många ord till dig, eller hur?"

Nej, det var sant. Det var inte många ord som hade yttrats under dansen. Men de ord han sagt när jag klev på bussen, de var alldeles tillräckliga.