Den där dagen

Kapitel 13

Erika var en ständig plåga för mig efter sin ankomst. Hennes eviga tjat om Adrian hit och Adrian dit... Det höll på att göra mig galen. Det var outhärdligt när det inte fanns en enda chans att fly från hennes ständiga tjat om Adrian. Erika var ohjälpligt fast för honom. Lika ohjälpligt som jag var fast för dig, Rickard. Bara det att i hennes fall var det en envägskärlek. Den hade ingen motpol. Ingen mottagare, bara avsändare.

Hennes ömma kärlekslågade blickar föll som sten från Adrian. Hennes av kärlek drypande stämma, var som rinnande vatten som bara forsade över honom och försvann. Han var helt oemottaglig för henne. Men hur skulle hon kunna veta det, hur skulle hon kunna ana. Han var ju ständigt där i vår närhet, sände glödande ögonkast, passionerade leenden och var ständigt charmerande. I alla fall i Erikas ögon.

Stackars, stackars Erika. Mitt i allt elände kunde jag bara inte göra annat än tycka synd om henne. Men samtidigt gjorde hon mig halvt vansinnig också. Jag ville åka hem. Lämna lägret tidigare än bestämt. Bara strunta i alltihop. Sticka med första bästa bil som stannade för min lyfta tumme.

Men jag fullföljde aldrig mina fantasier, mina tillfälliga infall. Varför skulle jag göra det? Allt var ju redan förstört. Allt var för sent!

"Han måste ju bara helt enkelt gilla mig. Ser du inte hur han uppför sig? Märker du inte hur ofta han kommer in hit till dig och mig? Varför gör han inte något? Snart är det ju för sent. Snart åker vi hem. Jag har ju givit honom hur tydliga inviter som helst. Han kanske är för blyg. För han måste ju fatta, tycker du inte det?"

För blyg! tänkte jag och var nära att vräka ur mig alltihop för Erika. Men jag knep ihop läpparna och sände henne en hopplös blick.

Det var ju hon som inte fattade någonting. Hon skulle vara jäkligt glad över att han inte brydde sig om hennes inviter. Hon skulle bara veta...

Erika babblade på:

"Men på festen imorgon, då du, då visar han nog sina riktiga känslor för mig. Det är ju sista chansen. Sedan åker vi och jag får aldrig se honom mer. Kan jag fråga efter hans adress tror du? Jag menar, ifall han nu inte skulle våga ta något initiativ imorgon. Jag kan inte släppa den här killen. Jag skulle bli galen om jag förlorade honom och aldrig fick se honom igen. Jag kan inte förstå att du inte tycker om honom. Vad har du egentligen emot Adrian?"

"Allt!" sa jag med ett tonfall som innehöll allt vad jag kände för honom.

Men Erika var inte mottaglig för tonfall och små vinkar och förstod ingenting. Hon försvann snabbt in i sin egen värld, vilket är det samma som Adrians.

"Och vet du vad Adrian sa..."

Jag var inte så värst intresserad av att få höra vad Adrian hade sagt.

Jag hade hört allt om och från honom, allt som jag någonsin skulle vilja höra och som jag helst skulle vilja glömma att jag hade hört.

Kan du se mig, Rickard, sittandes där med en önskan att få försvinna bort från alltihop och Erika som bara babblar på. Ser du synen framför dig. Jag ville skynda hem till din famn och längtade efter att få vara tillsammans med dig.

Då insåg jag plötsligt att det inte var möjligt längre. Kan du förstå hur förtvivlad jag blev när jag förstod att jag mist dig för alltid?

"Men, Angelica, vad är det? Gråter du?"

Erika studsade snabbt upp ur sängen och satte sig på min sängkant. Jag slängde mig ner och borrade huvudet i kudden. "Åh, gå med dig", tänkte jag, men sa ingenting.

"Har jag sagt något dumt? Förlåt mig i så fall. Men jag kan faktiskt inte komma på vad jag har sagt som gör dig så här ledsen. Längtar du efter Rickard?"

Bara nämnandet av ditt namn fick mig att tjuta ännu mer.

"Aha, du saknar Rickard. Jag förstår dig. Själv håller jag på att bli galen på Adrian som aldrig fattar någonting. Jag längtar ihjäl mig efter honom så jag kan bli tokig. Men imorgon åker vi hem, då får du träffa Rickard. Tänk på mig. Jag kanske aldrig får se Adrian efter imorgon. Det är ju JAG som ska gråta inte du."

Hon tystnade och tycktes fundera över saken. Sedan reste hon sig och gick sakta till sin egen säng. Där kröp hon ihop i ena hörnet, drog upp knäna, slog armarna om dem och tycktes fundera över morgondagen, som om hon ännu inte riktigt förstått att det var sista gången hon skulle få se Adrian. Om det nu inte hände något ikväll. Vilket jag betvivlade. Jag sneglade på henne i smyg ur kudden. Hon såg alldeles bedrövad ut. Men det var inget mot vad jag kände. Jag hade ingen tröst att ge henne.

Kanske om jag berättade? Nej, det skulle nog bara göra saker och ting värre. Då skulle hon inte ens ha mig längre och jag inte henne. Fast som det var just ju kunde jag lika gärna vara utan henne.

Erika snyftade till. Reste sig, drog en tröja över huvudet och försvann tyst ut genom dörren. Kanske tänkte hon leta upp Adrian och lätta sitt hjärta för honom. Jag tänkte på vad som kanske skulle hända henne om hon verkligen hittade honom. Jag tänkte på den där dagen...